Sanna Isidorsson!

Kategori: Sådant jag har på hjärtat

Jag ber så mycket om ursäkt

Han som stannar när jag säger att han ska gå.
Han som kör till mig under natten för att se till att jag får trygghet.
Han som alltid vet innan jag själv gör det.
Han som har behövt slagits med mitt spöke.
Hur ska jag någonsin kunna tacka ordentligt till någon som honom.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Om ursäkt till alla er i min närhet. Det är inte bara för mig jag jobbar på det här, utan för er också.
Jag vill aldrig någon av er illa och önskar att vi alla hade sluppit vara med om det här. Men nu när det är så, önskar jag att jag kunde sätta ord på hur oerhört tacksam jag är istället. För att ni har tagit emot mig när jag har fallit, för att ni har stannat och för att ni förstår.

Jag ska visa er mitt bästa jag, utan spöken.
Jag älskar er.

En känslomässig förlamning

Ångest. Alla kon nog i enkelhet söka sig till vad ångest är. Alla har eller kommer vara med om en släng av ångest, en släng av rädsla, oro eller panik. Men det är med lycka i hjärtat som jag säger att inte alla kommer förstå vad det verkligen innebär eller får veta hur det verkligen känns. För dom är lyckligt ovetande, inte olyckligt ovetande.

I början handlade min ångest om mat, idag handlar den om allt. Den kan dyka upp lika plötsligt som det börjar regna under vår svenska sommar, panikångest. Den kan även vara lika långdragen som vår kalla vinter, ångest.

Ibland kan det kännas som att jag blir strypt av någon vars armar inte syns. Som att någon kastar en hård stor boll rakt i magen på mig, en boll som det står ångest på. En känslomässig förlamning. Och trots att man är van vid det känns det så ovant och olidligt när det plötsligt hälsar på igen.

Vad gör jag? Skriker, hysteriskt. Mår illa. Tappar den kontrollerande andningen. Och viskar tyst för mig själv "jag drömmer hellre mardrömmar varje natt i resten av mitt liv".

Vart kommer den ifrån? Den bara kommer. Men i grund och botten har den uppstått från ord och kommentarer. Livshändelser och en viss osäkerhet i mig själv.

Till er lyckligt ovetande, olyckligt ovetande. Tänk, var försiktig, ta hand om varandra och sprid kärlek. Det är så enkelt att döda någon med endast några få ord.

Fem saker

Hej på er mina fina vänner! Just nu kan det vara så att jag kanske springer efter några barn i poolen, njuter i solen, äter något gott eller sitter på toa.. Ja det här är alltså ett tidsinställt inlägg haha! Så jag kör på med lite bekännelser!

 

 

Jag är livrädd för ormar. Där kan vi snacka en lätt fobi.. Den värsta upplevelsen var nog när vi var på Coney Island för några veckor sen då vi skulle åka karuseller och jag satt där fastspänd och redo för att åka och ser en kille komma med en livs levande tjock orm runt halsen. Avskyvärt!! Mardröm att sitta fastlåst ett sånt tillfälle då jag egentligen bara vill fly. 

 

Jag och Daniel missade flyget till Skiathos. Jag är inte säker om jag har berättat det här, men förra året när jag och Daniel skulle åka på vår första resa tillsammans hade vi kollat på flygbiljetten hem istället, så vi blandade ihop tiderna.. Jag kan säga att det inte alls var så roligt att vakna klockan 10 på morgonen och inse att planet hade lyft klockan 9. Men det tog oss till ett minnesvärt äventyr ändå. Vi fick tag på nya flygbiljetter till Aten eftersom dom till Skiathos var slut.. Där sov vi på hotell en natt och tidigt på morgonen gav vi oss iväg på en liten busstur som gick till alla färjor, där vi hoppade på en färja som tog ungefär 4 timmar över till Skiathos. Och sen hade vi verkligen bara tur resten av resan! 

 

Jag avskyr blodpudding. Jag tänker mig alltid torkat blod på en tallrik. Det går inte, det går aldrig i. 

 

Jag blir mätt när jag bakar.  Jag behöver egentligen bara ställa mig och baka ifall jag är vrålhungrig, jag blir alltid lika mätt ändå. Haha jag tycker det är sjukt, jag behöver aldrig smaka något det är lukten och synen på allting som får min mage att kännas full. 

 

Jag är ganska sämst på att ljuga. Därför tar jag alltid avstånd från det och är mitt ärligaste jag.

Styrka på väg

Nej jag har inte kommit över allt som har hänt inuti och runt mig sådär pladask. Men jag har jobbat på det och jag mår mycket bättre, som jag hoppas ni kan se. I dessa små sjukdomar finns det inget som kallas "tillräckligt", man blir aldrig riktigt nöjd men man kan ändå finna en väg där man känner sig stabil. Och det gör jag nu, jag känner mig stabil. Vissa dagar gör det ont och det är jobbigt, men vissa dagar bestiger jag toppen av lycka, och jag trivs här trots att jag vet att saker kan bli bättre. Och hur fint är inte det? Oerhört fint. 

Tre år från nu

Under studenternas veckor och alla trevligheter jag har följt med på är det många som har frågat mig om när jag tar studenten, vilken linje jag går osv.. Jag tycker absolut att det är roligt att folk frågar mig saker, men just de frågorna har varit jobbigare än vad jag hade tänkt mig. Jag visste att dom skulle komma, men jag visste aldrig vad jag skulle svara. I början sa jag som det var, men det blev bara jobbigare och jobbigare så jag valde att hålla det kort.. "jag har gått ut tvåan nu så jag har ett år kvar"

Jag har gått ut tvåan, men jag har bara en enstaka kurs med mig därifrån. Ni som har följt med och läst vet att jag har haft det väldigt tufft psykiskt så för ett halvår sen tog det stopp. Jag kunde inte gå genom de portarna som befann sig på Liljeholmen längre. Jag valde att göra klart någon kurs på distans och leta efter ett annat gymnasium. Jag var inne på att börja ett onlinegymnasium ett tag men efter ett samtal med min psykolog kom vi fram till att det skulle kunna dra ner mig ännu mer så vi uteslöt det och hon ställde mig frågan "men Sanna, vad är det du tycker om att göra? vad vill du göra?". Jag tycker inte om, jag ÄLSKAR allt som handlar om mode och skönhet och där fick jag ett klart svar. Jag ska läsa till stylist. Vi hjälptes åt och jag sökte direkt ett annat gymnasium som ligger precis där pappa bor, vilket kändes obeskrivligt skönt. Men då kommer vi till "när tar jag studenten?". Eftersom det är en praktisk linje kommer jag med största sannolikhet att börja från klass ett igen, men kurserna jag har avklarat ska jag förmodligen slippa att göra om. Det betyder alltså att studenten ligger tre år framåt för mig, men jag känner ingen rädsla eller obehag över det alls. Jag är lycklig och riktigt taggad på att få starta igång med något jag verkligen vill göra och jag tror att det här kommer bli riktigt bra och att jag kommer få tre underbara år. Det som är jobbigt för mig är andras tankar och åsikter, speciellt bland vuxna människor som ser på mig som om jag vore dum i huvudet. Jag gör inte det här för att jag inte är tillräckligt bra, jag gör det här för att det är något jag vill göra, för att det är något jag kommer må bättre av. Jag är riktigt stolt över min insats under de två år jag hade på Stockholms Estetiska Gymnasium, jag är faktiskt nöjd över mina betyg. Men det jag är mest nöjd med är att jag vågade ta mig därifrån, att jag vågade ta mig dit jag är idag. Nu ska jag göra det jag verkligen vill göra.

 

Svar på ditt påstående

Jag måste få ut mig hur tacksam jag är över de läsare jag faktiskt har, jag säger inte att det är super duper många men det är ändå ett antal som tittar in här dagligen. Och av det antalet är det ytterligare ett antal som väljer att kommentera väldigt fina och peppande saker. Jag är så tacksam för det och ni, ja just ni har faktiskt hjälpt mig ett par trappor upp i mitt mående, ni har fått mig att kunna se det fina i mig själv. Love you guys! 

Och så har vi ett litet mindre antal som klickar sig in här dagligen för att dom stör sig på mig, och känner att dom behöver uppdatera och störa sig ännu mer på mig. T.ex på hur jag ser ut, skriver, gör eller hur jag tänker. Jag förväntar mig aldrig att alla ska tycka om mig, för det kommer alltid finnas människor som stör sig på mig eller som aldrig kommer finna tycke för mig. Så fungerar vi alla, vi behöver inte hata men ibland tycker vi verkligen inte om alla personer. Och finns det då människor som tycker om mig spelar det ingen roll vad resten tycker. Men jag är ändå tacksam över att de antalet som nu stör sig på mig väljer att inte uttrycka det i elaka kommentarer, jag är tacksam över att dom är mogna nog att förstå att det kommer finnas människor vi kommer störa oss på men det är inget vi kan göra något åt. 

Och slutligen har vi det lilla antalet som klickar in sig här dagligen och som stör sig nå otroligt, och kan inte motstå att kommentera något hatiskt. Dom bara måste få det ur sig i sina små anonyma kommentarer. Jag har inte fått en elak kommentar på hur länge som helst, förrän igår. Genom att kolla på IP-adressen är det alltså någon som har suttit hemma i Strängnäs/Eskilstuna och känt att "nej hon är inte vacker att titta på, så jag måste se till att hon får reda på det, och fy hon kommer inte vara vacker på balen heller, bäst att hon får veta det". Strängnäs är alltså väldigt litet och den enda jag känner ordentligt där är min pojkvän, sen är jag väl bekant med några av hans fina kompisar också. Jag har aldrig känt hat mot någon där och visst finner jag det lite tråkigt när någon som antagligen ska på balen och en som antagligen inte känner mig stör sig så pass mycket på mig att den behöver trycka ner mig. Men efter att det känns tråkigt skrattar jag lite, jag kommer ju gå på den där balen och jag kommer känna mig vacker, och jag kommer få spendera kvällen med den finaste dejten och många fina människor, det kommer bli många nya ansikten men jag älskar det och just den här som kände så mycket hat har ju chansen att faktiskt ta det till mig personligen. Fast, är det så fegisar gör? Nej dom vill helst befinna sig anonyma. Och det är just vad den personen är för mig, endast anonym. 

 

 

Anonym, jag hoppas du känner dig vacker! För det gör jag. 

 

En påkallad uppmärksamhet

Ikväll är en sådan kväll då känslor och tårar inte går att hålla inne, ikväll måste allt ut.

Jag har mina nära och kära utspridda åt olika håll. Min mamma i Hälsingland, min pappa i Stockholm och min pojkvän i Strängnäs. Det betyder att planering betyder mycket för mig, jag vill veta och se framför mig att jag kommer träffa dom alla snart. När det gäller mamma och pappa är det jag som åker fram och tillbaka och känner att jag måste behaga de båda två, även mig själv. Jag förstår att mamma inte vill sova i en lägenhet som tillhör pappa, eller att pappa vill sova i ett hus som tillhör mamma, jag förstår att det kan kännas väldigt konstigt. Men jag sätter snart ner foten! Jag klarar inte av att resa så mycket som jag gör nu. Från början kände jag mig hemma på flera ställen, snart vet jag inte hur det känns att vara hemma längre. 

Sedan mamma och pappa träffade nya och blev kär på nytt har det styrt dom fram. Kärleken får en oftast att glömma, just då finns det bara en person och den vill man alltid vara nära. Jag vet det, eftersom jag själv har varit där, jag är där, men min kärlek för mina föräldrar är så ofantligt stor den också, jag behöver mina föräldrar lika mycket som jag behöver min Daniel. Och att åka emellan dom allihopa så som jag har gjort på senaste får mig att kollapsa. Kan man gå in i väggen pga för många resor? Just nu känns det nästan lite så. Men när det gäller resor för dom, då prioriterar dom sina partners istället. Ja, mina föräldrar har blivit lite smått blinda av kärleken. Och jag ropar nu på deras uppmärksamhet, för här är jag, deras dotter. Umgås med mig, planera med mig, fråga mig när vi kan ses, var tydlig med mig. 

Ikväll är jag verkligen ledsen, besviken och trött på min livsstil. Jag älskar dom över allt annat och är förstående, men en dotter måste få påkalla lite uppmärksamhet. 

Raspberry Bottega

Pushade på mamma att köpa med denna sist vi var i Finland, and she did. Och hej himmelriket! Såå god, hallon och vitchoklad. Vilken kombo! Sen är ju flaskan så fin också, haha fastnar så lätt för sånt. 

Ett litet annorlunda svar

Jag förstår fullständigt att folk pratar och frågar och undrar, men såhär ligger det till.. Jag har mått väldigt dåligt, och jag har en väldigt jobbig period nu och jag kan inte riktigt sätta fingret på just det där lilla som har orsakat det här stora. Jag är inte stabil nog för att förstå vad som händer just nu, jag är inte stabil nog för att kunna svara på de frågorna ni har för jag vet inte riktigt själv än. Det jag vet nu är att skolan jag går i inte är bra för mig och min hälsa, jag har så många andra små konflikter inuti mig just nu och jag går av ifall jag lägger på en tegelsten till. Så det jag vet nu är att jag har kastat bort en tegelsten, jag har tagit ett beslut, ett beslut som betyder att jag inte längre kommer gå i Stockholms Estetiska Gymnasium.

Och det som kommer hända nu är att jag ska söka till ett onlinegymnasium till hösten. Det kommer kräva mycket av mig där också, men inte på samma sätt som stockholms estetiska har gjort för mig. Det handlar mer om att ansvaret ligger mer på mig och att jag måste kunna planera, riktigt bra. Samtidigt som jag får mycket mer tid att jobba på mina andra konflikter, jag kommer ha mer tid tillsammans med min mamma och lillebror, lika mycket som jag har med min pappa idag. Jag kommer kunna träffa mina kompisar på ett annat sätt, ett behövligt sätt. 

Jag förstår att ni är förvirrade, jag är själv otroligt förvirrad. Men älskade vänner.. Jag är så lättad. Och för att sluta det här inlägget vill jag också lägga till att det inte är något fel på Stockholms Estetiska, utan det är jag som har det väldigt tufft och inte klarar av en dag till i en sådan miljö längre. Det är jag som behöver något annat. Ingen har någonsin varit elak mot mig i den skolan. 

Min så kallade ovän

Jag har en ovän. Den ovännen bor inuti mig. Den ovännen kallas för Spöket.

 

Från början blev det en lösning på ett problem. En lösning att hantera de dåliga kommentarerna och den dåliga självkänslan jag bar på. Spöket var där som en lösning, den ville hjälpa, den tog kontroll över mitt liv. Spöket ville att jag skulle vinna över de dåliga kommentarerna och den dåliga självkänslan, genom att visa att jag inte är det dom säger. Genom att bevisa det fick jag order av min lilla ovän att minska mina portioner och börja träna. När jag klarade det, då fick jag ännu mer utmaningar, minska lite till, träna lite mer. Minska ännu mer, träna ännu mer. Och efter varje avklarad utmaning växte mitt spöke, och tog ännu mer kontroll. Mitt spöke blev en lösning på ett problem, en lösning att hantera dåliga situationer. 

Allt handlar om känslor. Det är inte jag, Sanna, som vill det här. Det är Sannas ovän som tar sån stor plats och tar kontroll. Men jag, Sanna, luras väldigt mycket av min så kallade ovän, spöket. Jag har blivit inlärd att jag blir belönad när jag klarar en utmaning, går jag ner i vikt snabbt blir jag stolt över mig själv och luras till en bättre självkänsla. Jag blev fast i att hoppa över måltider, fast i att gå ner i vikt, och det blev tillslut underbart att känna sig hungrig. Jag blev stolt över mig själv och självkänslan växte ännu mer. Men det är inte min självkänsla, det är spökets självkänsla. Man inbillar sig att man mår bra. Man mår inte bra. Och där börjar humörsvängningarna. Antingen ligger man längst upp eller längst ner, i variationer. 

Spöket är inte rädd för att ta för sig. Mitt spöke tyckte om att ta över synen på mig väldigt ofta, vilket gjorde att jag fick en bristande kroppsuppfattning. De gånger jag stod framför spegeln såg jag aldrig några förändringar, jag såg aldrig någon förändring på år, även fast jag blev varnad och fick kommentarer över hur smal jag hade blivit. Visst blev jag glad över kommentarerna, dom hjälpte mitt spöke att växa, men det försvann direkt när jag stod framför spegeln igen. Livsfarligt. 

En viss mängd av träning varje dag, endast en liten skål med sallad, kolla sig i spegeln i jämna mellanrum. Tvångstankarna och ångesten var allra värst. Jag kunde njuta av den lilla salladen jag åt men direkt efter blev spöket lite missnöjd över vad jag hade gjort och tog fram den jobbiga ångesten. Eftersom jag alltid har haft fobi för att kräkas behövde jag träna "bort" det. Men det enda jag tränade bort var mina muskler, min kropp, min självkänsla. Gjorde inte jag det så sa ångesten till mig att jag inte dög till, att jag hade gjort fel och tillslut fick jag panik. 

Under de här åren gick det aldrig så långt att det blev livsfarligt, men jag kom aldrig i kontakt med någon som kunde hjälpa mig. Utan efter ett tag blev jag inspirerad till en lite mer hälsosammare livsstil. Jag åt, nyttigt. Jag fortsatte att träna men i tanke på att bygga muskler, jag behövde äta och bygga muskler så jag orkade och klarade av dansen. Och det gick framåt så ett tag. Fram till hösten 2014. Jag kom aldrig i kontakt med någon, jag fick aldrig hjälp med att skilja bort min ovän spöket. Min ovän fanns alltid kvar. Och min ovän valde att ta kontroll igen. Och återigen blev jag blind. Återigen blev jag lurad. Och det är inte förrän nu när jag har pratat med en psykolog som jag har insett att jag är sjuk på riktigt. Min psykolog hjälpte att presentera mig för spöket, som jag inte visste fanns och som har funnits där i 5 år. Som jag har hjälpt i 5 år. Spöket har inte hjälpt mig, utan jag har hjälpt den, jag har fått mitt spöke att växa och fått Sanna att krympa. Men Sanna, jag ska hjälpa dig upp. Även fast det är bland det jobbigaste och tuffaste som finns ibland ska jag ta dig upp och skaka dig hel igen. Hur lång tid det än kan tänkas ta. 

Idag är det väldigt vanligt att ungdomar har en dålig självkänsla eller någon form av ätstörning. Läskigt vanligt för att vara ärlig. Våga vara en av dom som tar kontakt med någon. En av dom som vågar prata, vågar ta hjälp. Våga vara snäll mot dig själv. Man får ogilla det man blir tillsagd, jag har ogillat väldigt mycket som min psykolog har sagt till mig men jag är så mycket mer än tacksam över att hon har fått mig att inse det jag inser idag. Jag vill aldrig någonsin att någon är så fast vid sitt egna spöke att det lurar en till slutet. Den psykiska ohälsan är farligare än vad man kan tänka sig ibland. Och inte bara för en själv, utan även för nära och kära runt omkring.

Spöken

 

Idag har jag inte haft mycket kraft på benen alls. Jag hade ett prov på morgonen, som inte gick som väntat.. Men jag försökte skaka av mig det och skyndade mig iväg till min psykolog. Pappa följde med idag också. Och det var nog det tuffaste samtalet jag någonsin varit med om. Jag sjukanmälde mig direkt från eftermiddagens lektion och låste in mig på rummet. Jag kunde inte känna något, inte säga något, inte göra något. Jag satt inne på mitt rum i en timme, och bara tittade, innan jag slocknade av utmattning. Jag har pratat lite om tankar kring ätstörningar och andra stressmoment här på bloggen, och just nu vill jag inte ta det större än så, men jag behöver mycket mer hjälp än vad jag har trott innan. Jag har blivit ledd av ett spöke som har sagt åt mig vad jag får och inte får göra, och det spöket har varit så otroligt taskig mot mig, det spöket bör inte få finnas, men det spöket dyker alltid upp. Alltid.

 

Stress & press

Har blivit så stressad när det gäller skolarbeten nu, visst är det mycket, men det sitter mer i prestationen för att vara ärlig. Jag erkänner mig själv ha varit väldigt slö genom hela ettan, det var ett år då mycket saker hände och skolan var verkligen inte prio ett för mig. Men nu i tvåan har jag tagit mig upp på stegen och tagit stora kliv inom många saker. Inte bara i skolan. Och jag trivs i att sånt går bra, jag trivs i att gå framåt, vilket har gjort att jag mår en gnutta sämre då saker går bakåt. Jag antar en liten rädsla för misslyckande har fastnat i mig.

Kom inte hem förrän 20.00 ikväll då jag har varit barnvakt, men satte mig direkt och läste in mitt tal som jag ska hålla imorgon. Kommer prata lite om psykisk ohälsa och kuratorsgrupper, något jag ändå har starka åsikter om och kan relatera mycket till själv.

Nu, nu tänker jag slänga täcket över en utmattad kropp och släcka ögonen för natten.

Jag vill

Övernatta på någon fin strand, när det är sådär stjärnklart.

Ta en lååång roadtrip med vänner eller pojkvän.

Ha en kvällsdejt på något amerikanskt nöjesfält, äta en massa socker och vara lekfull.

Bo i en helt egen lägenhet, med honom, inreda exakt så som vi vill ha det tillsammans.

Jobba med det jag drömmer om.

Ha en picnick-dejt under ett sånt där stort träd, i en avslappnad och vacker miljö, bland sol och kyssar. 

Adoptera en liten valp och döpa den till Kenai.

Åka på en volontärresa, där jobbet är fokus på barn och djur. 

 

kärlek, den starkaste medicinen

Det var inte förrän i årskurs nio det kom på tal. "Ätstörningar, det är inget man vill ha. Det får kroppshåret att växa och man luktar illa". Mycket mer än så fick vi inte ta del av. Vi fick inte lära oss, bara höra att det var äckligt. Dom visste. Hur dom skulle påverka. De svaga punkterna kände dom till. För vem ville vara äcklig?

Årskurs 7. Ny skola, nya människor. Jag kunde börja vara den jag ville vara. Jag fick chansen att börja om. Det var nu jag började bry mig om vad andra tyckte, det var nu jag blev rädd men ändå sedd. Kommentarer hit och dit.. "fyfan vad fet.. tjockis.. du är så fin.. åh vad jag önskar att jag hade din garderob.. du spelar bara dum för att få uppmärksamhet..". Jag är säker på att ALLA har fått en massa olika kommentarer som sitter kvar så starkt ännu idag, fina men också väldigt fula. Jag blev sedd, jag fick kommentarer, både positiva och negativa. De negativa är alltid starkare. Deras ord blev mina tankar. Och det var nu jag blev rädd. Rädd för att inte bli omtyckt, rädd för alla negativa kommentarer. Blev jag inte omtyckt, fick jag höra något negativt, då följde jag med på linjen, jag slutade också tycka om mig själv, och jag såg allt mer negativa saker hos mig själv. Det var något som gjorde det så lätt för mig att gno in vad alla andra tyckte i mina egna tankar och känslor. 

Årskurs 8. Det var aldrig en tävling för mig, jag ville bara inte vara det dom sa att jag var. Ska jag vara ärlig är det inte mycket jag kommer ihåg från detta år mer än att det var nu det gick utför. Inte mycket till mat, och nerbrytande av muskler. 

Årskurs 9. En känsla av frihet, frihet från tankar om att hata mig själv, men sanningen var den att det hade blivit en vardag för mig så jag kände inte av det längre. Jag förstod inte, jag var inte ledsen, jag grät inte, jag mådde bra, för jag blev bara smalare och smalare och konstigt nog slutade jag få så äckliga kommentarer. Då var det dags för det där utvecklingssamtalet med min mentor. Vi gick faktiskt inte igenom något skolämne det mötet.. "Sanna hur mår du? vi lärare på skolan har diskuterat och vill ta upp en sak. Du har gått ner i vikt väldigt snabbt, och som lärare har vi ansvar att ta upp det här, till både dig och dina föräldrar". Det var alltså nu jag kollapsade. Tårar, floder av tårar, smärta, ilska, jag var arg. Jag blev så arg på dom som tyckte om mig allra mest, jag blev så arg på dom som brydde sig allra mest, jag blev arg och trodde att dom skulle ta ifrån mig något jag hade jobbat på i år. När det egentligen var de andra jag var så förbannat arg på, de som hade fått mig att jobba på ett sånt innerligt ohälsosamt liv i år. De som spred värdelösa negativa kommenterar. De som hade så förskräckligt fula ordförråd. De som redan var så osäkra i sig själva. De som tog något från mig, som jag aldrig riktigt kommer få tillbaka.

Idag har jag en rädsla, en rättare sagt fobi för att inte bli omtyckt, även av mig själv. Idag får jag en fruktansvärd ångest av att höra något som trycker ner mig, känna något som trycker ner mig. Det är en sån fruktansvärd ångest som kan resultera i panik och det slutar med att jag ligger ner skrikandes medan jag försöker hitta andan. Så långt har det gått för mig idag. Ord, blickar, gester kan skada mer än vad man kan inbilla sig ibland. Och jag ber er, var snälla. Sprid kärlek. Rädda ett hjärta varje dag genom att kasta ett leende, ett hej eller någon fin kommentar. Gör det! Och det gäller även till er själva. För ni behöver det, ni behöver ge det. Jag behöver det, jag behöver ge det. Vi är alla människor, vi har alla känslor, vi har alla svårigheter och vi är alla olika. Men vi är alla värda, såå mycket! 

 

En stor kram till er allihopa, en känslofull lördagskväll som denna!