Sanna Isidorsson!

Min så kallade ovän

Jag har en ovän. Den ovännen bor inuti mig. Den ovännen kallas för Spöket.

 

Från början blev det en lösning på ett problem. En lösning att hantera de dåliga kommentarerna och den dåliga självkänslan jag bar på. Spöket var där som en lösning, den ville hjälpa, den tog kontroll över mitt liv. Spöket ville att jag skulle vinna över de dåliga kommentarerna och den dåliga självkänslan, genom att visa att jag inte är det dom säger. Genom att bevisa det fick jag order av min lilla ovän att minska mina portioner och börja träna. När jag klarade det, då fick jag ännu mer utmaningar, minska lite till, träna lite mer. Minska ännu mer, träna ännu mer. Och efter varje avklarad utmaning växte mitt spöke, och tog ännu mer kontroll. Mitt spöke blev en lösning på ett problem, en lösning att hantera dåliga situationer. 

Allt handlar om känslor. Det är inte jag, Sanna, som vill det här. Det är Sannas ovän som tar sån stor plats och tar kontroll. Men jag, Sanna, luras väldigt mycket av min så kallade ovän, spöket. Jag har blivit inlärd att jag blir belönad när jag klarar en utmaning, går jag ner i vikt snabbt blir jag stolt över mig själv och luras till en bättre självkänsla. Jag blev fast i att hoppa över måltider, fast i att gå ner i vikt, och det blev tillslut underbart att känna sig hungrig. Jag blev stolt över mig själv och självkänslan växte ännu mer. Men det är inte min självkänsla, det är spökets självkänsla. Man inbillar sig att man mår bra. Man mår inte bra. Och där börjar humörsvängningarna. Antingen ligger man längst upp eller längst ner, i variationer. 

Spöket är inte rädd för att ta för sig. Mitt spöke tyckte om att ta över synen på mig väldigt ofta, vilket gjorde att jag fick en bristande kroppsuppfattning. De gånger jag stod framför spegeln såg jag aldrig några förändringar, jag såg aldrig någon förändring på år, även fast jag blev varnad och fick kommentarer över hur smal jag hade blivit. Visst blev jag glad över kommentarerna, dom hjälpte mitt spöke att växa, men det försvann direkt när jag stod framför spegeln igen. Livsfarligt. 

En viss mängd av träning varje dag, endast en liten skål med sallad, kolla sig i spegeln i jämna mellanrum. Tvångstankarna och ångesten var allra värst. Jag kunde njuta av den lilla salladen jag åt men direkt efter blev spöket lite missnöjd över vad jag hade gjort och tog fram den jobbiga ångesten. Eftersom jag alltid har haft fobi för att kräkas behövde jag träna "bort" det. Men det enda jag tränade bort var mina muskler, min kropp, min självkänsla. Gjorde inte jag det så sa ångesten till mig att jag inte dög till, att jag hade gjort fel och tillslut fick jag panik. 

Under de här åren gick det aldrig så långt att det blev livsfarligt, men jag kom aldrig i kontakt med någon som kunde hjälpa mig. Utan efter ett tag blev jag inspirerad till en lite mer hälsosammare livsstil. Jag åt, nyttigt. Jag fortsatte att träna men i tanke på att bygga muskler, jag behövde äta och bygga muskler så jag orkade och klarade av dansen. Och det gick framåt så ett tag. Fram till hösten 2014. Jag kom aldrig i kontakt med någon, jag fick aldrig hjälp med att skilja bort min ovän spöket. Min ovän fanns alltid kvar. Och min ovän valde att ta kontroll igen. Och återigen blev jag blind. Återigen blev jag lurad. Och det är inte förrän nu när jag har pratat med en psykolog som jag har insett att jag är sjuk på riktigt. Min psykolog hjälpte att presentera mig för spöket, som jag inte visste fanns och som har funnits där i 5 år. Som jag har hjälpt i 5 år. Spöket har inte hjälpt mig, utan jag har hjälpt den, jag har fått mitt spöke att växa och fått Sanna att krympa. Men Sanna, jag ska hjälpa dig upp. Även fast det är bland det jobbigaste och tuffaste som finns ibland ska jag ta dig upp och skaka dig hel igen. Hur lång tid det än kan tänkas ta. 

Idag är det väldigt vanligt att ungdomar har en dålig självkänsla eller någon form av ätstörning. Läskigt vanligt för att vara ärlig. Våga vara en av dom som tar kontakt med någon. En av dom som vågar prata, vågar ta hjälp. Våga vara snäll mot dig själv. Man får ogilla det man blir tillsagd, jag har ogillat väldigt mycket som min psykolog har sagt till mig men jag är så mycket mer än tacksam över att hon har fått mig att inse det jag inser idag. Jag vill aldrig någonsin att någon är så fast vid sitt egna spöke att det lurar en till slutet. Den psykiska ohälsan är farligare än vad man kan tänka sig ibland. Och inte bara för en själv, utan även för nära och kära runt omkring.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas