Sanna Isidorsson!

Min så kallade ovän

Jag har en ovän. Den ovännen bor inuti mig. Den ovännen kallas för Spöket.

 

Från början blev det en lösning på ett problem. En lösning att hantera de dåliga kommentarerna och den dåliga självkänslan jag bar på. Spöket var där som en lösning, den ville hjälpa, den tog kontroll över mitt liv. Spöket ville att jag skulle vinna över de dåliga kommentarerna och den dåliga självkänslan, genom att visa att jag inte är det dom säger. Genom att bevisa det fick jag order av min lilla ovän att minska mina portioner och börja träna. När jag klarade det, då fick jag ännu mer utmaningar, minska lite till, träna lite mer. Minska ännu mer, träna ännu mer. Och efter varje avklarad utmaning växte mitt spöke, och tog ännu mer kontroll. Mitt spöke blev en lösning på ett problem, en lösning att hantera dåliga situationer. 

Allt handlar om känslor. Det är inte jag, Sanna, som vill det här. Det är Sannas ovän som tar sån stor plats och tar kontroll. Men jag, Sanna, luras väldigt mycket av min så kallade ovän, spöket. Jag har blivit inlärd att jag blir belönad när jag klarar en utmaning, går jag ner i vikt snabbt blir jag stolt över mig själv och luras till en bättre självkänsla. Jag blev fast i att hoppa över måltider, fast i att gå ner i vikt, och det blev tillslut underbart att känna sig hungrig. Jag blev stolt över mig själv och självkänslan växte ännu mer. Men det är inte min självkänsla, det är spökets självkänsla. Man inbillar sig att man mår bra. Man mår inte bra. Och där börjar humörsvängningarna. Antingen ligger man längst upp eller längst ner, i variationer. 

Spöket är inte rädd för att ta för sig. Mitt spöke tyckte om att ta över synen på mig väldigt ofta, vilket gjorde att jag fick en bristande kroppsuppfattning. De gånger jag stod framför spegeln såg jag aldrig några förändringar, jag såg aldrig någon förändring på år, även fast jag blev varnad och fick kommentarer över hur smal jag hade blivit. Visst blev jag glad över kommentarerna, dom hjälpte mitt spöke att växa, men det försvann direkt när jag stod framför spegeln igen. Livsfarligt. 

En viss mängd av träning varje dag, endast en liten skål med sallad, kolla sig i spegeln i jämna mellanrum. Tvångstankarna och ångesten var allra värst. Jag kunde njuta av den lilla salladen jag åt men direkt efter blev spöket lite missnöjd över vad jag hade gjort och tog fram den jobbiga ångesten. Eftersom jag alltid har haft fobi för att kräkas behövde jag träna "bort" det. Men det enda jag tränade bort var mina muskler, min kropp, min självkänsla. Gjorde inte jag det så sa ångesten till mig att jag inte dög till, att jag hade gjort fel och tillslut fick jag panik. 

Under de här åren gick det aldrig så långt att det blev livsfarligt, men jag kom aldrig i kontakt med någon som kunde hjälpa mig. Utan efter ett tag blev jag inspirerad till en lite mer hälsosammare livsstil. Jag åt, nyttigt. Jag fortsatte att träna men i tanke på att bygga muskler, jag behövde äta och bygga muskler så jag orkade och klarade av dansen. Och det gick framåt så ett tag. Fram till hösten 2014. Jag kom aldrig i kontakt med någon, jag fick aldrig hjälp med att skilja bort min ovän spöket. Min ovän fanns alltid kvar. Och min ovän valde att ta kontroll igen. Och återigen blev jag blind. Återigen blev jag lurad. Och det är inte förrän nu när jag har pratat med en psykolog som jag har insett att jag är sjuk på riktigt. Min psykolog hjälpte att presentera mig för spöket, som jag inte visste fanns och som har funnits där i 5 år. Som jag har hjälpt i 5 år. Spöket har inte hjälpt mig, utan jag har hjälpt den, jag har fått mitt spöke att växa och fått Sanna att krympa. Men Sanna, jag ska hjälpa dig upp. Även fast det är bland det jobbigaste och tuffaste som finns ibland ska jag ta dig upp och skaka dig hel igen. Hur lång tid det än kan tänkas ta. 

Idag är det väldigt vanligt att ungdomar har en dålig självkänsla eller någon form av ätstörning. Läskigt vanligt för att vara ärlig. Våga vara en av dom som tar kontakt med någon. En av dom som vågar prata, vågar ta hjälp. Våga vara snäll mot dig själv. Man får ogilla det man blir tillsagd, jag har ogillat väldigt mycket som min psykolog har sagt till mig men jag är så mycket mer än tacksam över att hon har fått mig att inse det jag inser idag. Jag vill aldrig någonsin att någon är så fast vid sitt egna spöke att det lurar en till slutet. Den psykiska ohälsan är farligare än vad man kan tänka sig ibland. Och inte bara för en själv, utan även för nära och kära runt omkring.

Q / A

Varför började du att blogga?

För att vara ärlig så följde jag "trenden" när jag var runt 8. Mina äldre kompisar bloggade väldigt mycket, fixade och trixade med sin design hit och dit och jag blev såå inspirerad. Jag skapade en egen blogg men sög verkligen på det här med design.. Så det fick mina kompisar fixa åt mig och jag höll mig till att skriva om vad jag gjorde om dagarna. Som en liten dagbok på nätet. 

Vad skulle du ta med till en öde ö? 3 saker. 

Daniel, för jag klarar mig inte utan honom. Choklad, för jag klarar mig inte utan det. Och en jordgubbsodling, vill hålla mig sysselsatt på ett gott vis. Hur? På en öde ö? Det vet jag faktiskt inte, men jordgubbar är gott. 

Favorit mat?

Älskar mat, all möjlig mat, men nu till våren och sommaren kommer ju alla dessa fräscha sallader.. Som hemmagjord kall potatissallad, jordgubbsallad eller melonsallad.. Åh, så mumsi.

Hur ser du dig själv om 5 år?

Om 5 år är jag alltså 23 år, när jag är 23 år vill jag bo ihop med honom, studera det jag verkligen vill och kunna vara så stolt över volontärresan jag ska ha hunnit med.

Drömresan?

Sen jag började högstadiet har jag haft som dröm att åka på en volontärresa. Där jag jobbar gratis med att hjälpa utsatta djur och även i skolor bland barn. Det här är något jag kommer göra efter gymnasiet, så det ska bli av. Har alltid drömt om New York och Australien också, vilket är klart att båda resorna blir av nu. Woho!

Vart ser du dig om 10 år?

Exakt samma som den frågan med fem år framåt. Bara att jag inte vill vara kvar i Stockholm och att jag kanske har klämt ut en liten godbit. Barn alltså, haha. 

Favoritserie?

New girl och Friends, utan tvekan.

Favoritfilm?

Ser på så många filmer och tycker att det finns så många bra.. Men ingen som har fastnat och tagit titeln som favorit.

Någonting vi inte vet om dig?

Haha ja oj.. 

1. Undviker fortfarande A-brunnar, händer att jag går på dom men gör det helst inte.. Det har blivit sånt obehag sen jag och min kusin var små och hon verkligen skrek och knuffade bort mig från dom. Haha.

2. Måste ta bort minst 3 lager av osten innan jag kan äta den. Oavsett om den är alldeles ny eller redan öppnad. 

3. Jag har atsma, mjölkprotein-allergi, väldigt känslig för gluten och pollenallergi. 

4. Dricker inte läsk. Inte för att det är onyttigt, utan för att det inte alls faller mig i smaken. Ska jag ha något att dricka ska det vara ett kallt glas vatten, bärig smoothie, en latte eller en varm kopp te.

5. Jag har aldrig rökt en cigarett! Och jag är väldigt väldigt stolt över det. 

6. Sätter ALLTID på kranen när jag ska gå på toa, även fast det endast är jag hemma. 

7. Jag har en tendens att glida in på andras dialekter när jag pratar med folk. Tro mig, aldrig för att håna..

8. Jag kan vara väldigt blyg och försiktig, men är jag trygg i någons sällskap, ja då är jag en galen liten prick. 

Nej kan hålla på hur länge som helst med det här! Men det ska jag ej.. Nu ska jag svara på resten!

Hur lång är du? 

 

Jag är 1,56 kort!

Hur fick du ditt jobb? 

Jag var ute efter ett extrajobb som barnvakt/barnflicka redan från början så jag sökte lite på nätet och hittade barnflickans hemsida. Jag hörde av mig till dom och fick komma på intervju väldigt snabbt, jag matchades även med en familj väldigt snabbt vilket var så skönt! Idag trivs jag jättebra med mitt jobb, umgås och vaktar två fina killar och har två underbara chefer!

Vad brukar du och Daniel göra när ni är med varandra?

Oj.. det kan se så olika ut. Bara vara, gosa, se på film, serier, laga god mat tillsammans, äta god mat ute, umgås med de övriga i familjen, dra en runda på stan, gå promenader, ta en fika någonstans, plugga, fåna oss, reta varandra, resa, gå på bio. Ja allt möjligt!

Vilken linje går du?

Jag går en danslinje. Men jag dansar ju inte längre eftersom jag inte mår så bra psykiskt. 

 

Spöken

 

Idag har jag inte haft mycket kraft på benen alls. Jag hade ett prov på morgonen, som inte gick som väntat.. Men jag försökte skaka av mig det och skyndade mig iväg till min psykolog. Pappa följde med idag också. Och det var nog det tuffaste samtalet jag någonsin varit med om. Jag sjukanmälde mig direkt från eftermiddagens lektion och låste in mig på rummet. Jag kunde inte känna något, inte säga något, inte göra något. Jag satt inne på mitt rum i en timme, och bara tittade, innan jag slocknade av utmattning. Jag har pratat lite om tankar kring ätstörningar och andra stressmoment här på bloggen, och just nu vill jag inte ta det större än så, men jag behöver mycket mer hjälp än vad jag har trott innan. Jag har blivit ledd av ett spöke som har sagt åt mig vad jag får och inte får göra, och det spöket har varit så otroligt taskig mot mig, det spöket bör inte få finnas, men det spöket dyker alltid upp. Alltid.

 

Stress & press

Har blivit så stressad när det gäller skolarbeten nu, visst är det mycket, men det sitter mer i prestationen för att vara ärlig. Jag erkänner mig själv ha varit väldigt slö genom hela ettan, det var ett år då mycket saker hände och skolan var verkligen inte prio ett för mig. Men nu i tvåan har jag tagit mig upp på stegen och tagit stora kliv inom många saker. Inte bara i skolan. Och jag trivs i att sånt går bra, jag trivs i att gå framåt, vilket har gjort att jag mår en gnutta sämre då saker går bakåt. Jag antar en liten rädsla för misslyckande har fastnat i mig.

Kom inte hem förrän 20.00 ikväll då jag har varit barnvakt, men satte mig direkt och läste in mitt tal som jag ska hålla imorgon. Kommer prata lite om psykisk ohälsa och kuratorsgrupper, något jag ändå har starka åsikter om och kan relatera mycket till själv.

Nu, nu tänker jag slänga täcket över en utmattad kropp och släcka ögonen för natten.

Upp