Sanna Isidorsson!

Svar på ditt påstående

Jag måste få ut mig hur tacksam jag är över de läsare jag faktiskt har, jag säger inte att det är super duper många men det är ändå ett antal som tittar in här dagligen. Och av det antalet är det ytterligare ett antal som väljer att kommentera väldigt fina och peppande saker. Jag är så tacksam för det och ni, ja just ni har faktiskt hjälpt mig ett par trappor upp i mitt mående, ni har fått mig att kunna se det fina i mig själv. Love you guys! 

Och så har vi ett litet mindre antal som klickar sig in här dagligen för att dom stör sig på mig, och känner att dom behöver uppdatera och störa sig ännu mer på mig. T.ex på hur jag ser ut, skriver, gör eller hur jag tänker. Jag förväntar mig aldrig att alla ska tycka om mig, för det kommer alltid finnas människor som stör sig på mig eller som aldrig kommer finna tycke för mig. Så fungerar vi alla, vi behöver inte hata men ibland tycker vi verkligen inte om alla personer. Och finns det då människor som tycker om mig spelar det ingen roll vad resten tycker. Men jag är ändå tacksam över att de antalet som nu stör sig på mig väljer att inte uttrycka det i elaka kommentarer, jag är tacksam över att dom är mogna nog att förstå att det kommer finnas människor vi kommer störa oss på men det är inget vi kan göra något åt. 

Och slutligen har vi det lilla antalet som klickar in sig här dagligen och som stör sig nå otroligt, och kan inte motstå att kommentera något hatiskt. Dom bara måste få det ur sig i sina små anonyma kommentarer. Jag har inte fått en elak kommentar på hur länge som helst, förrän igår. Genom att kolla på IP-adressen är det alltså någon som har suttit hemma i Strängnäs/Eskilstuna och känt att "nej hon är inte vacker att titta på, så jag måste se till att hon får reda på det, och fy hon kommer inte vara vacker på balen heller, bäst att hon får veta det". Strängnäs är alltså väldigt litet och den enda jag känner ordentligt där är min pojkvän, sen är jag väl bekant med några av hans fina kompisar också. Jag har aldrig känt hat mot någon där och visst finner jag det lite tråkigt när någon som antagligen ska på balen och en som antagligen inte känner mig stör sig så pass mycket på mig att den behöver trycka ner mig. Men efter att det känns tråkigt skrattar jag lite, jag kommer ju gå på den där balen och jag kommer känna mig vacker, och jag kommer få spendera kvällen med den finaste dejten och många fina människor, det kommer bli många nya ansikten men jag älskar det och just den här som kände så mycket hat har ju chansen att faktiskt ta det till mig personligen. Fast, är det så fegisar gör? Nej dom vill helst befinna sig anonyma. Och det är just vad den personen är för mig, endast anonym. 

 

 

Anonym, jag hoppas du känner dig vacker! För det gör jag. 

 

En påkallad uppmärksamhet

Ikväll är en sådan kväll då känslor och tårar inte går att hålla inne, ikväll måste allt ut.

Jag har mina nära och kära utspridda åt olika håll. Min mamma i Hälsingland, min pappa i Stockholm och min pojkvän i Strängnäs. Det betyder att planering betyder mycket för mig, jag vill veta och se framför mig att jag kommer träffa dom alla snart. När det gäller mamma och pappa är det jag som åker fram och tillbaka och känner att jag måste behaga de båda två, även mig själv. Jag förstår att mamma inte vill sova i en lägenhet som tillhör pappa, eller att pappa vill sova i ett hus som tillhör mamma, jag förstår att det kan kännas väldigt konstigt. Men jag sätter snart ner foten! Jag klarar inte av att resa så mycket som jag gör nu. Från början kände jag mig hemma på flera ställen, snart vet jag inte hur det känns att vara hemma längre. 

Sedan mamma och pappa träffade nya och blev kär på nytt har det styrt dom fram. Kärleken får en oftast att glömma, just då finns det bara en person och den vill man alltid vara nära. Jag vet det, eftersom jag själv har varit där, jag är där, men min kärlek för mina föräldrar är så ofantligt stor den också, jag behöver mina föräldrar lika mycket som jag behöver min Daniel. Och att åka emellan dom allihopa så som jag har gjort på senaste får mig att kollapsa. Kan man gå in i väggen pga för många resor? Just nu känns det nästan lite så. Men när det gäller resor för dom, då prioriterar dom sina partners istället. Ja, mina föräldrar har blivit lite smått blinda av kärleken. Och jag ropar nu på deras uppmärksamhet, för här är jag, deras dotter. Umgås med mig, planera med mig, fråga mig när vi kan ses, var tydlig med mig. 

Ikväll är jag verkligen ledsen, besviken och trött på min livsstil. Jag älskar dom över allt annat och är förstående, men en dotter måste få påkalla lite uppmärksamhet. 

Upp