Sanna Isidorsson!

Fem saker

Hej på er mina fina vänner! Just nu kan det vara så att jag kanske springer efter några barn i poolen, njuter i solen, äter något gott eller sitter på toa.. Ja det här är alltså ett tidsinställt inlägg haha! Så jag kör på med lite bekännelser!

 

 

Jag är livrädd för ormar. Där kan vi snacka en lätt fobi.. Den värsta upplevelsen var nog när vi var på Coney Island för några veckor sen då vi skulle åka karuseller och jag satt där fastspänd och redo för att åka och ser en kille komma med en livs levande tjock orm runt halsen. Avskyvärt!! Mardröm att sitta fastlåst ett sånt tillfälle då jag egentligen bara vill fly. 

 

Jag och Daniel missade flyget till Skiathos. Jag är inte säker om jag har berättat det här, men förra året när jag och Daniel skulle åka på vår första resa tillsammans hade vi kollat på flygbiljetten hem istället, så vi blandade ihop tiderna.. Jag kan säga att det inte alls var så roligt att vakna klockan 10 på morgonen och inse att planet hade lyft klockan 9. Men det tog oss till ett minnesvärt äventyr ändå. Vi fick tag på nya flygbiljetter till Aten eftersom dom till Skiathos var slut.. Där sov vi på hotell en natt och tidigt på morgonen gav vi oss iväg på en liten busstur som gick till alla färjor, där vi hoppade på en färja som tog ungefär 4 timmar över till Skiathos. Och sen hade vi verkligen bara tur resten av resan! 

 

Jag avskyr blodpudding. Jag tänker mig alltid torkat blod på en tallrik. Det går inte, det går aldrig i. 

 

Jag blir mätt när jag bakar.  Jag behöver egentligen bara ställa mig och baka ifall jag är vrålhungrig, jag blir alltid lika mätt ändå. Haha jag tycker det är sjukt, jag behöver aldrig smaka något det är lukten och synen på allting som får min mage att kännas full. 

 

Jag är ganska sämst på att ljuga. Därför tar jag alltid avstånd från det och är mitt ärligaste jag.

Styrka på väg

Nej jag har inte kommit över allt som har hänt inuti och runt mig sådär pladask. Men jag har jobbat på det och jag mår mycket bättre, som jag hoppas ni kan se. I dessa små sjukdomar finns det inget som kallas "tillräckligt", man blir aldrig riktigt nöjd men man kan ändå finna en väg där man känner sig stabil. Och det gör jag nu, jag känner mig stabil. Vissa dagar gör det ont och det är jobbigt, men vissa dagar bestiger jag toppen av lycka, och jag trivs här trots att jag vet att saker kan bli bättre. Och hur fint är inte det? Oerhört fint. 

Upp