Sanna Isidorsson!

kärlek, den starkaste medicinen

Det var inte förrän i årskurs nio det kom på tal. "Ätstörningar, det är inget man vill ha. Det får kroppshåret att växa och man luktar illa". Mycket mer än så fick vi inte ta del av. Vi fick inte lära oss, bara höra att det var äckligt. Dom visste. Hur dom skulle påverka. De svaga punkterna kände dom till. För vem ville vara äcklig?

Årskurs 7. Ny skola, nya människor. Jag kunde börja vara den jag ville vara. Jag fick chansen att börja om. Det var nu jag började bry mig om vad andra tyckte, det var nu jag blev rädd men ändå sedd. Kommentarer hit och dit.. "fyfan vad fet.. tjockis.. du är så fin.. åh vad jag önskar att jag hade din garderob.. du spelar bara dum för att få uppmärksamhet..". Jag är säker på att ALLA har fått en massa olika kommentarer som sitter kvar så starkt ännu idag, fina men också väldigt fula. Jag blev sedd, jag fick kommentarer, både positiva och negativa. De negativa är alltid starkare. Deras ord blev mina tankar. Och det var nu jag blev rädd. Rädd för att inte bli omtyckt, rädd för alla negativa kommentarer. Blev jag inte omtyckt, fick jag höra något negativt, då följde jag med på linjen, jag slutade också tycka om mig själv, och jag såg allt mer negativa saker hos mig själv. Det var något som gjorde det så lätt för mig att gno in vad alla andra tyckte i mina egna tankar och känslor. 

Årskurs 8. Det var aldrig en tävling för mig, jag ville bara inte vara det dom sa att jag var. Ska jag vara ärlig är det inte mycket jag kommer ihåg från detta år mer än att det var nu det gick utför. Inte mycket till mat, och nerbrytande av muskler. 

Årskurs 9. En känsla av frihet, frihet från tankar om att hata mig själv, men sanningen var den att det hade blivit en vardag för mig så jag kände inte av det längre. Jag förstod inte, jag var inte ledsen, jag grät inte, jag mådde bra, för jag blev bara smalare och smalare och konstigt nog slutade jag få så äckliga kommentarer. Då var det dags för det där utvecklingssamtalet med min mentor. Vi gick faktiskt inte igenom något skolämne det mötet.. "Sanna hur mår du? vi lärare på skolan har diskuterat och vill ta upp en sak. Du har gått ner i vikt väldigt snabbt, och som lärare har vi ansvar att ta upp det här, till både dig och dina föräldrar". Det var alltså nu jag kollapsade. Tårar, floder av tårar, smärta, ilska, jag var arg. Jag blev så arg på dom som tyckte om mig allra mest, jag blev så arg på dom som brydde sig allra mest, jag blev arg och trodde att dom skulle ta ifrån mig något jag hade jobbat på i år. När det egentligen var de andra jag var så förbannat arg på, de som hade fått mig att jobba på ett sånt innerligt ohälsosamt liv i år. De som spred värdelösa negativa kommenterar. De som hade så förskräckligt fula ordförråd. De som redan var så osäkra i sig själva. De som tog något från mig, som jag aldrig riktigt kommer få tillbaka.

Idag har jag en rädsla, en rättare sagt fobi för att inte bli omtyckt, även av mig själv. Idag får jag en fruktansvärd ångest av att höra något som trycker ner mig, känna något som trycker ner mig. Det är en sån fruktansvärd ångest som kan resultera i panik och det slutar med att jag ligger ner skrikandes medan jag försöker hitta andan. Så långt har det gått för mig idag. Ord, blickar, gester kan skada mer än vad man kan inbilla sig ibland. Och jag ber er, var snälla. Sprid kärlek. Rädda ett hjärta varje dag genom att kasta ett leende, ett hej eller någon fin kommentar. Gör det! Och det gäller även till er själva. För ni behöver det, ni behöver ge det. Jag behöver det, jag behöver ge det. Vi är alla människor, vi har alla känslor, vi har alla svårigheter och vi är alla olika. Men vi är alla värda, såå mycket! 

 

En stor kram till er allihopa, en känslofull lördagskväll som denna! 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas