Sanna Isidorsson!

Q/A + shoes

Q - Hur har du råd med så mycket? Resor, kläder osv..

 

A - Jag sparar. Tro det eller ej, men jag har faktiskt levt på mina studiebidrag ett långt tag, jag har bara satt upp mål och sparat till det. Såklart så har mamma och pappa betalat nödvändiga saker och bjudit på några saker och ting då och då. Men jag vill betala mina egna saker, vilket är lättare nu då jag har en egen inkomst också. Har några trick som har fungerat väldigt bra för mig..

 

Skippa småköpen, handla det du behöver. Att gå förbi ett café eller en butik som har 50% rea på vägen hem kan ofta förekomma.. Det kan handla om en liten godisbit, matbit eller dricka på macken för 50kr eller en tröja som inte är något speciellt men som ändå är så pass billig att den kostar 100kr, varför inte passa på liksom? Det kan handla om att ha små kontanter ute som man vill göra av med, bara för att dom finns där. Gör inte det! Tänk efter på alla småköp som egentligen inte betydde så mycket, som skulle kunna täcka en stor summa i din plånbok just nu. Med den stora summan vill vi ju köpa något vi behöver, eller något som vi verkligen vill ha istället. Är du sötsugen, kolla i skafferiet om det finns några ingredienser du kan göra något gott på. Då blir hela familjen glad!  

Rensa garderoben, sälj sådant du inte använder längre. Det är inte roligt med kläder som bara tar plats i garderoben, kläder man inte alls använder längre. Rensa, ta kort, lägg ut på blocket/tradera, köp och sälj, eller gör en liten bloppis! Det tjänar du pengar på, och någon annan får användning av kläderna istället. 

Har du något mål, skriv upp det. Jag ska resa till New York i sommar, och när jag väl är där så vet jag att jag VILL och KOMMER shoppa en hel del.. Så jag har gjort ett litet inspirations collage med anteckningar och bilder på new york och valt en summa pengar som jag ska stoppa undan till resan varje månad. Genom att se hur mycket pengar det fylls på blir det bara roligare och roligare att spara. 

 

 

Tänker fortsätta på det här med ämnet.. men är det någon som är intresserade av dessa skor så lämna ett mail till sanna.isidorsson@gmail.com. Skorna är urläckra! Strl 37, från ZARA. Är tyvärr lite för stora för mina små fötter.. Alltså är dom knappt användna, haft dom ute endast en gång. 

 

 

Q & A

Q - Vad använder du för rött läppstift? Du passar jättebra i det!

A - Vad glad jag blir, tack så mycket! Jag använder MAC´s Russian Red (matte), och sätter aldrig på ett läppstift utan en läppenna.. Så till mitt röda använder jag Isadoras Ruby Red lipliner. Suveränt!

 

Q - Varifrån kommer swimsuitsen?

A - Baddräkterna hittar ni på bloomingdales!

 

kärlek, den starkaste medicinen

Det var inte förrän i årskurs nio det kom på tal. "Ätstörningar, det är inget man vill ha. Det får kroppshåret att växa och man luktar illa". Mycket mer än så fick vi inte ta del av. Vi fick inte lära oss, bara höra att det var äckligt. Dom visste. Hur dom skulle påverka. De svaga punkterna kände dom till. För vem ville vara äcklig?

Årskurs 7. Ny skola, nya människor. Jag kunde börja vara den jag ville vara. Jag fick chansen att börja om. Det var nu jag började bry mig om vad andra tyckte, det var nu jag blev rädd men ändå sedd. Kommentarer hit och dit.. "fyfan vad fet.. tjockis.. du är så fin.. åh vad jag önskar att jag hade din garderob.. du spelar bara dum för att få uppmärksamhet..". Jag är säker på att ALLA har fått en massa olika kommentarer som sitter kvar så starkt ännu idag, fina men också väldigt fula. Jag blev sedd, jag fick kommentarer, både positiva och negativa. De negativa är alltid starkare. Deras ord blev mina tankar. Och det var nu jag blev rädd. Rädd för att inte bli omtyckt, rädd för alla negativa kommentarer. Blev jag inte omtyckt, fick jag höra något negativt, då följde jag med på linjen, jag slutade också tycka om mig själv, och jag såg allt mer negativa saker hos mig själv. Det var något som gjorde det så lätt för mig att gno in vad alla andra tyckte i mina egna tankar och känslor. 

Årskurs 8. Det var aldrig en tävling för mig, jag ville bara inte vara det dom sa att jag var. Ska jag vara ärlig är det inte mycket jag kommer ihåg från detta år mer än att det var nu det gick utför. Inte mycket till mat, och nerbrytande av muskler. 

Årskurs 9. En känsla av frihet, frihet från tankar om att hata mig själv, men sanningen var den att det hade blivit en vardag för mig så jag kände inte av det längre. Jag förstod inte, jag var inte ledsen, jag grät inte, jag mådde bra, för jag blev bara smalare och smalare och konstigt nog slutade jag få så äckliga kommentarer. Då var det dags för det där utvecklingssamtalet med min mentor. Vi gick faktiskt inte igenom något skolämne det mötet.. "Sanna hur mår du? vi lärare på skolan har diskuterat och vill ta upp en sak. Du har gått ner i vikt väldigt snabbt, och som lärare har vi ansvar att ta upp det här, till både dig och dina föräldrar". Det var alltså nu jag kollapsade. Tårar, floder av tårar, smärta, ilska, jag var arg. Jag blev så arg på dom som tyckte om mig allra mest, jag blev så arg på dom som brydde sig allra mest, jag blev arg och trodde att dom skulle ta ifrån mig något jag hade jobbat på i år. När det egentligen var de andra jag var så förbannat arg på, de som hade fått mig att jobba på ett sånt innerligt ohälsosamt liv i år. De som spred värdelösa negativa kommenterar. De som hade så förskräckligt fula ordförråd. De som redan var så osäkra i sig själva. De som tog något från mig, som jag aldrig riktigt kommer få tillbaka.

Idag har jag en rädsla, en rättare sagt fobi för att inte bli omtyckt, även av mig själv. Idag får jag en fruktansvärd ångest av att höra något som trycker ner mig, känna något som trycker ner mig. Det är en sån fruktansvärd ångest som kan resultera i panik och det slutar med att jag ligger ner skrikandes medan jag försöker hitta andan. Så långt har det gått för mig idag. Ord, blickar, gester kan skada mer än vad man kan inbilla sig ibland. Och jag ber er, var snälla. Sprid kärlek. Rädda ett hjärta varje dag genom att kasta ett leende, ett hej eller någon fin kommentar. Gör det! Och det gäller även till er själva. För ni behöver det, ni behöver ge det. Jag behöver det, jag behöver ge det. Vi är alla människor, vi har alla känslor, vi har alla svårigheter och vi är alla olika. Men vi är alla värda, såå mycket! 

 

En stor kram till er allihopa, en känslofull lördagskväll som denna! 

 

spring

Minsta lilla just nu och jag lägger bara av, mina känslor springer runt och leker på räls och jag kan inte säga att jag mår nå vidare bra. Ett stort förlåt till familj, vänner och kärlek. Inget lexikon i världen kan hjälpa mig sätta ord på hur ledsen jag är över allting, och inte hur mycket jag verkligen uppskattar er hjälp. 

Något som är bra är att jag jobbade min första dag idag och det gick bättre än vad jag trodde, trivs så med familjen. Nu ska jag sätta på mig träningskläderna och springa bort lite tankar! Behöver lite vår, ljusa morgnar, sol och fågelkvitter just nu. Och en massa picknickar! Med jordgubbar.. melon.. vindruvor.. mormors saft.. kakor.. osv, drömma kan jag alltid oavsett humör!

Det allra finaste

Det allra finaste.

Att fastna i varandra. 

Där liggandes i soffan, kyssandes, så våra varma koppar te förvandlas till kalla, och på någon sekund så är dagen förbi. 

Låta fingrarna måla små mönster på varandras hud.

Vakna mitt i natten, lägga huvudet försikigt på ett bröst, somna om till rytmen av hjärtslag. 

Aldrig känna igen sig i sorgliga låttexter. 

Med lakan som luktar honom. 

 

 

Upp