Sanna Isidorsson!

En känslomässig förlamning

Ångest. Alla kon nog i enkelhet söka sig till vad ångest är. Alla har eller kommer vara med om en släng av ångest, en släng av rädsla, oro eller panik. Men det är med lycka i hjärtat som jag säger att inte alla kommer förstå vad det verkligen innebär eller får veta hur det verkligen känns. För dom är lyckligt ovetande, inte olyckligt ovetande.

I början handlade min ångest om mat, idag handlar den om allt. Den kan dyka upp lika plötsligt som det börjar regna under vår svenska sommar, panikångest. Den kan även vara lika långdragen som vår kalla vinter, ångest.

Ibland kan det kännas som att jag blir strypt av någon vars armar inte syns. Som att någon kastar en hård stor boll rakt i magen på mig, en boll som det står ångest på. En känslomässig förlamning. Och trots att man är van vid det känns det så ovant och olidligt när det plötsligt hälsar på igen.

Vad gör jag? Skriker, hysteriskt. Mår illa. Tappar den kontrollerande andningen. Och viskar tyst för mig själv "jag drömmer hellre mardrömmar varje natt i resten av mitt liv".

Vart kommer den ifrån? Den bara kommer. Men i grund och botten har den uppstått från ord och kommentarer. Livshändelser och en viss osäkerhet i mig själv.

Till er lyckligt ovetande, olyckligt ovetande. Tänk, var försiktig, ta hand om varandra och sprid kärlek. Det är så enkelt att döda någon med endast några få ord.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas