Sanna Isidorsson!

Q & A

Q - Åh vill också börja springa men tycker att det är så tråkigt!! och jobbigt att sätta igång. Hur hittar du motivation till det? Tycker du att det är roligt att springa eller gör du det bara för att? Kram!

 

A - Haha ja jag känner igen mig i dig, och det är de faktiskt många som gör! Jag har precis börjat springa igen och den här gången tycker jag faktiskt att det är roligt. Visst kan det kännas väldigt segt vissa dagar då man inte finner någon motivation alls, men så fort jag kommer ut är det super härligt! Speciellt den stunden efteråt.. 

Ett tips är att sätta upp mål. Jag vill springa en del lopp nästa år så jag börjar redan träna upp konditionen nu, vilket gör att målet inte blir för hårt heller. Jag kan ta det sakta men säkert helt enkelt! Om det är för jobbigt att börja springa direkt är intervaller ett bra träningsknep för konditionen att få lite snålskjuts. Jag började med PW sedan intervaller och nu springer jag. 

Jag tror på dig! Stor kram. 

Jag ber så mycket om ursäkt

Han som stannar när jag säger att han ska gå.
Han som kör till mig under natten för att se till att jag får trygghet.
Han som alltid vet innan jag själv gör det.
Han som har behövt slagits med mitt spöke.
Hur ska jag någonsin kunna tacka ordentligt till någon som honom.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Om ursäkt till alla er i min närhet. Det är inte bara för mig jag jobbar på det här, utan för er också.
Jag vill aldrig någon av er illa och önskar att vi alla hade sluppit vara med om det här. Men nu när det är så, önskar jag att jag kunde sätta ord på hur oerhört tacksam jag är istället. För att ni har tagit emot mig när jag har fallit, för att ni har stannat och för att ni förstår.

Jag ska visa er mitt bästa jag, utan spöken.
Jag älskar er.

En känslomässig förlamning

Ångest. Alla kon nog i enkelhet söka sig till vad ångest är. Alla har eller kommer vara med om en släng av ångest, en släng av rädsla, oro eller panik. Men det är med lycka i hjärtat som jag säger att inte alla kommer förstå vad det verkligen innebär eller får veta hur det verkligen känns. För dom är lyckligt ovetande, inte olyckligt ovetande.

I början handlade min ångest om mat, idag handlar den om allt. Den kan dyka upp lika plötsligt som det börjar regna under vår svenska sommar, panikångest. Den kan även vara lika långdragen som vår kalla vinter, ångest.

Ibland kan det kännas som att jag blir strypt av någon vars armar inte syns. Som att någon kastar en hård stor boll rakt i magen på mig, en boll som det står ångest på. En känslomässig förlamning. Och trots att man är van vid det känns det så ovant och olidligt när det plötsligt hälsar på igen.

Vad gör jag? Skriker, hysteriskt. Mår illa. Tappar den kontrollerande andningen. Och viskar tyst för mig själv "jag drömmer hellre mardrömmar varje natt i resten av mitt liv".

Vart kommer den ifrån? Den bara kommer. Men i grund och botten har den uppstått från ord och kommentarer. Livshändelser och en viss osäkerhet i mig själv.

Till er lyckligt ovetande, olyckligt ovetande. Tänk, var försiktig, ta hand om varandra och sprid kärlek. Det är så enkelt att döda någon med endast några få ord.

Upp