Sanna Isidorsson!

Nothing will work unless you do

Ätstörningar, skilsmässa mellan föräldrar, en flytt långt ifrån mamma, en tappad relation till pappa, prestationsångest och depression.

Han la sin varma arm runt om mig och i mitt knä låg hon och frågade om vi kunde spela bamse tillsammans, på nedervåningen satt resten och umgicks. Närheten och värmen från alla kändes ändå upp till mig, och bara fanns där i mig. Ett rus, en känsla, ett hem.

Det var även söndag, och söndagar innebär alltid ett farväl, en tågresa, en rädsla och en ensam lägenhet. Söndagens rädlsa har bara blivit större och större, jag har sett den åka som ett tåg på en tågräls och igår tog tågrälsen slut. Rädslan exploderade och rann över bägaren. Jag har samlat på mig för mycket och mitt psyke, min kropp har sagt ifrån nu. Jag kan inte samla på mig mer och låta mig må som jag mår. Jag måste ha en förändring. Så igår bröt jag ihop, jag ville inte åka från den känslan som talar om för mig att jag faktiskt är hemma, jag ville inte komma fram till en ensam och tyst lägenhet, jag ville inte vänta på att pappa skulle lämna ett meddelande om att han inte kommer hem på kvällen, eller att han gör det och hittar något att höja rösten över istället, jag ville inte gråta över att det var skola dagen efter. Igår insåg jag att det går inte att stapla på med mer rädslor längre så jag tog ett steg, jag tog ett beslut om att inte bara tänka förändring utan att faktiskt göra en förändring.

Jag kan inte gå kvar på den skolan jag går på idag. Jag trivs inte alls och det händer att jag blir full av tårar när jag går ut från dörren hemifrån och mår illa när jag går in genom skolporten. Att gå en danslinje kan medföra en väldigt stor kroppsfixering och prestationsångest, vilket jag har fått och känt på sistone men nu är det inte bara det. Tyvärr så är det själva skolan i sig, jag mår verkligen inte bra av att vara där och kan inte försöka längre. Det har gått så pass långt att jag är beredd på att gå om i någon annan skola om det nu skulle behövas, och det är endast ett friskhetstecken, att jag själv har kommit fram till det. För jag måste fixa mig själv, innan jag fixa någonting annat.

Jag behöver söka hjälp hos en riktig psykolog och ge upp de besök jag har hos en kurator på ungdomsmottagning. Ja det har hjälpt att få prata med någon men jag behöver mer hjälp än vad jag har trott tidigare.

Jag ska ge ut alla mina känslor till pappa, jag ska för sjutton berätta hur jag känner och jag hoppas han är vuxen nog och tar till sig det så vi kan jobba på att bli en familj igen. För en familj är precis vad jag behöver just nu.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas