Sanna Isidorsson!

Nothing will work unless you do

Ätstörningar, skilsmässa mellan föräldrar, en flytt långt ifrån mamma, en tappad relation till pappa, prestationsångest och depression.

Han la sin varma arm runt om mig och i mitt knä låg hon och frågade om vi kunde spela bamse tillsammans, på nedervåningen satt resten och umgicks. Närheten och värmen från alla kändes ändå upp till mig, och bara fanns där i mig. Ett rus, en känsla, ett hem.

Det var även söndag, och söndagar innebär alltid ett farväl, en tågresa, en rädsla och en ensam lägenhet. Söndagens rädlsa har bara blivit större och större, jag har sett den åka som ett tåg på en tågräls och igår tog tågrälsen slut. Rädslan exploderade och rann över bägaren. Jag har samlat på mig för mycket och mitt psyke, min kropp har sagt ifrån nu. Jag kan inte samla på mig mer och låta mig må som jag mår. Jag måste ha en förändring. Så igår bröt jag ihop, jag ville inte åka från den känslan som talar om för mig att jag faktiskt är hemma, jag ville inte komma fram till en ensam och tyst lägenhet, jag ville inte vänta på att pappa skulle lämna ett meddelande om att han inte kommer hem på kvällen, eller att han gör det och hittar något att höja rösten över istället, jag ville inte gråta över att det var skola dagen efter. Igår insåg jag att det går inte att stapla på med mer rädslor längre så jag tog ett steg, jag tog ett beslut om att inte bara tänka förändring utan att faktiskt göra en förändring.

Jag kan inte gå kvar på den skolan jag går på idag. Jag trivs inte alls och det händer att jag blir full av tårar när jag går ut från dörren hemifrån och mår illa när jag går in genom skolporten. Att gå en danslinje kan medföra en väldigt stor kroppsfixering och prestationsångest, vilket jag har fått och känt på sistone men nu är det inte bara det. Tyvärr så är det själva skolan i sig, jag mår verkligen inte bra av att vara där och kan inte försöka längre. Det har gått så pass långt att jag är beredd på att gå om i någon annan skola om det nu skulle behövas, och det är endast ett friskhetstecken, att jag själv har kommit fram till det. För jag måste fixa mig själv, innan jag fixa någonting annat.

Jag behöver söka hjälp hos en riktig psykolog och ge upp de besök jag har hos en kurator på ungdomsmottagning. Ja det har hjälpt att få prata med någon men jag behöver mer hjälp än vad jag har trott tidigare.

Jag ska ge ut alla mina känslor till pappa, jag ska för sjutton berätta hur jag känner och jag hoppas han är vuxen nog och tar till sig det så vi kan jobba på att bli en familj igen. För en familj är precis vad jag behöver just nu.

 

Jag vill inte

"Varför vill du ens göra så?"

Jag vill inte gå och lägga mig för att slippa känna magen skrika efter mat. 

Jag vill inte vara rädd för kolhydrater. 

Jag vill inte skyffla ner hälften av mina portioner i skräpkorgen. 

Jag vill inte göra vänner, familj ledsna och oroliga. 

Jag vill inte äta mina måltider ensam, så jag slipper tvinga i mig mer. 

Jag vill inte träna flera gånger om dagen, veckan ut. 

Jag vill inte hoppa över frukosten för att magen ska kännas tommare under dagen. 

Jag vill inte hoppa över dagens måltider om jag äter godis.

Jag vill inte, det är sjukdomen som vill.

 

 

klär av mig naken

Jag har kommit till den delen, den lite större delen, jag kommer nämligen ta av mig naken nu.

Ätstörningar, jag vet att det är en kamp som så många fler än vad man tror slåss med. Jag fick ätstörningar som 14 år, och det lever jag med än idag. Mer eller mindre. Jag har alltid haft ett väldigt känsligt psyke och är svagare på insidan än vad jag signalerar på utsidan. Är oftast väldigt glad och sprallig, och peppar alltid till mat och godis tillsammans med familj och vänner. Många såna signaler ger jag ut för att dölja hur jag egentligen mår eller känner innerst inne, vilket jag gör omedvetet. Det är så svårt att se vilka som egentligen gömmer sig bakom allt detta. För vem som helst kan göra det, och nästan alla gömmer sig för det. Gömmer sig genom att visa en helt motsatt sida. 

Jag tänker inte klä mig av naken nu för att få någon slags form av uppmärksamhet, jag tänker klä av mig naken för att strida mot mina rädslor, min ångest, jag tänker kasta mig mot allting. Att prata om det här och erkänna hur det verkligen är, står till eller hur man faktiskt tänker är den absolut jobbigaste delen. Men jag tror att den här delen kommer ta mig ett hjälpande steg på vägen. Ett hjälpande steg som talar om för mig att jag får må dåligt, jag får tycka dåligt om min vikt, om min kropp, utan att behöva skämmas. Utan ett ständigt tänkande om vad dom andra ska tro och tycka om mig nu. Men jag är fortfarande hon, den glada och spralliga tjejen som är galen i choklad. Jag är fortfarande hon som mår väldigt bra men också får må dåligt. 

Jag tänker klä av mig naken här på bloggen lite då och då nu framöver, för min skull, för att jag ska vinna över min ångest.   

Upp