Sanna Isidorsson!

I ett hus gjort av glas

Jag är så kall, jag har nog aldrig varit såhär kall. Det var nyss som jag tappade andan, kontrollen och föll. Jag föll bokstavligen ner till botten, jag fick ett litet skrapsår på kinden som ett bevis på att ansiktet/huvudet fick ta emot smällen först. Det var en av flera smällar för just den här kvällen. 

Just nu behöver jag se någonting annat än suddiga väggar och rädslan för det jag egentligen inte kan se, så jag sätter mig här och skriver av det hjärtat blöder.

 

En början

Jag vill ha den början, jag vill ha den tystnaden, den spänningen, den nervositeten. Jag vill vara rädd för att förstöra stämningen. Att bli bekräftad utan ord. Även fast jag vet att det bara är början på något så större, så saknar jag fortfarande den allra första början och alla dess känslor. Det har snart gått ett år, och under ett år förändras vi människor på olika vis. Det betyder inte att det är dåligt, men det betyder fortfarande förändring. 

Upp