Sanna Isidorsson!

Mitt liv under högstadiet

I början av högstadiet, då jag gick in på mitt sjunde år, då jag även travade in i en helt ny skola skakades min syn på mig själv om helt. Jag hade aldrig brytt mig om vad andra tyckte om mitt utseende, aldrig brytt mig om vad folk tänkte om mig som person. Jag var jag, och just då fann jag ingen anledning att ändra på mig själv pågrund av någon annan. 

Jag kommer ihåg mitt första utvecklingssamtal med min lärare så väl.. "ingen känner dig här, så dom vet inte hur du brukar vara, så du kan börja om på nytt"

På något sätt så var det som att min lärare bad mig att försöka passa in istället för att vara mig själv. Hon sa även att hon förstod om jag ville använda starten till att försöka passa in också. Och det gjorde bara mig mer osäker. 

Min start i den nya skolan gick oförväntat bra, jag fick ett bra välkomnande och kom väldigt nära en hyfsat snabbt. Vilket gjorde mig mer öppen. 

Det hade gått ungefär ett halvår och jag märkte allt mer att det uppstod ganska många kommentarer om varandras utseénden, bara dåliga kommentarer. Ibland ville jag bara skälla ut dom, skrika på dom att det dom gör är fel, och att även fast det inte ser ut som att personen som får höra det lider av det så gör den det. Det kan jag lova. Men jag var alldeles för feg, jag höll mig fortfarande helst lite bakom allt. 

Tillslut var det jag som fick smaka på dom kommentarerna.. "fan vad tjock du är, fan vad ful du är.. osv.." 

Den dagen stod jag i spegeln, och jag började hata allt jag såg. Den dagen fick jag för mig att jag för tjock, för ful och fann en  massa fel med mig själv. Fel som jag aldrig lagt märke till förut. Tillslut fick jag för mig att göra något åt det. Och det jag gjorde, det gjorde jag på helt fel sätt. Jag grät och tittade på mig själv medans jag viskade att jag inte skulle få känna mig tjock och ful längre. 

Jag började med träningen, jag tränade varje dag. Vissa gånger lite för mycket. Sen började jag med maten, jag åt mindre portioner, alldeles för små portioner. Och medans jag minskade på mina måltider och portioner ökade jag mina träningspass. Och om jag inte ökade träningen fick jag ångest. Tillslut böt jag ut min mat till sallad, varje dag under den sommaren fick jag i mig en halvtallrik med sallad, som jag inte ens åt upp vissa gånger. Jag gick snabbt ner i vikt, alldeles för mycket på sån kort tid. Men i den stunden blev jag bara glad, det var ju det jag ville då, jag ville ju bli av med mina kilon, jag ville inte känna mig tjock längre. Men jag fick aldrig nog, jag fortsatte. 

När mamma och pappa fick semester åkte vi iväg på den efterlängtade roadtripen runt i Kalifornien, men att åka med familjen betydde att varje måltid jag skulle få i mig, skulle jag få i mig tillsammans med dom. Första dagarna klagade jag på att jag var väldigt illamående och inte fick i mig så mycket. Det fanns gym på alla hotell som vi var på så jag och pappa var iväg och tränade ganska ofta ändå. Men efter ett tag förstod dom att det inte var något illamående, dom förstod exakt hur det låg till. Dom berättade att dom hade varit oroliga över min vikt och att dom nu såg att jag åt så lite men ändå fann anledningar till att gå på gymmet varje dag, det gav dom förståelse på hur saker och ting egentligen var. Vi samtalade i någon timme och jag brast ut i krokodil-tårar. Dom ville hjälpa mig, dom hjälpte mig genom hela resan men just då kunde jag bara se det onda i det goda. Det fanns stunder då jag kunde tänka att dom ville ha mig tjock, det kändes som att en hel del utav den resan bara gick ut på att äta. Jag blev så skadad av mina egna tankar. Men när jag återvände hem åt jag som vanligt igen, och jag tränade, men jag tränade lagomt och med mellanrum. Dom pratade mig till liv igen, och dom skänkte en massa glad energi till mitt nya liv.

Jag kom tillbaka till mitt åttonde år som en helt ny människa, helt nya tankar och med en helt ny styrka. Jag hade bestämt mig själv för att INTE lyssna på några kommentarer igen. Och speciellt inte från såna som egentligen behövde hjälp själv. Jag bestämde för att vara mig själv, och inte spendera tid på att passa in. 

Nionde året hade jag samlat ännu mer styrka och kraft, och terminerna rullade bara på. Insåg att det fanns många bra personer i klassen som jag kommer sakna att prata med, lyssna på och att se dom le. Men det finns några som jag nog alltid kommer känna obehag för när jag blickar tillbaka till mitt liv i högstadiet. 

Idag, står jag framför spegeln flera gånger om dagen och jag gillar verkligen det jag ser. Jag har lärt mig att älska mig själv, både invänt och utvänt. Jag är fan bra! Exakt som jag är. Och idag är jag på samma nivå innan jag trampade in på den nya skolan, jag bryr mig inte om vad folk tycker om mitt utseende längre för det är såhär jag vill se ut. Och jag bryr mig inte om vad folk tycker om mig som person längre, för det är såhär jag är. Jag finner ingen anledning att ändra mig själv pågrund av någon annan. Men jag har lärt mig med den här resan att jag ska hjälpa folk, jag tänker inte låta någon kasta fula kommentarer på andra längre. Jag tänker inte lida av att bara vara på sidan och höra och se hur sårad en person blir. Jag tänker inte låta folk försöra andras liv. Och aldrig mer förstöra mitt egna. En del av mig tycker det är synd om dom som säger sånt här också, att dom förstör deras egna liv med fula kommentarer. Jag menar, vilken människa kommer någonsin se tillbaka på dom och kunna le och känna saknad. Ingen alls skulle jag tro.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas