Sanna Isidorsson!

Somliga ljus brinner aldrig ut

Jag var tvungen att träffa honom igen och igen och igen.

Hans hand är den som egentligen ska sitta som en pusselbit i min.

Och det som äntligen värmer upp mig igen är hans leende, hans ögon, hans röst, hans sätt att reta mig på, hur han sätter det där leendet på mina läppar, vare sig jag vill eller inte. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas