Sanna Isidorsson!

21

Beroende av?

Inspiration, shopping, kramar, choklad, och speciellt han.

Vem behöver jag mest just nu?

Den är svår. Jag känner att jag behöver alla nära och kära hela tiden, lika mycket. Men just nu känner jag nog att jag behöver krama min älskade mormor en massa. 

Nästa mål i ditt liv?

Att bli sambo med Daniel på riktigt! Visst han bor ju här hemma hos mig nu, men jag vill känna att vi har vårt alldeles egna där vi kan göra det sådär mysigt. 

När mår jag bra?

När jag shoppar är jag riktigt lycklig. Jag känner alltid att jag vinner något. Haha, vilket jag ändå gör.

Hur ser mina morgonrutiner ut?

Om jag inte snoozar sisådär 2-3 gånger brukar jag ta mig ur sängen runt halv sju på vardagar. Rengör mitt ansikte med cleansing gel, ansiktsvatten och avslutar med en dagkräm. Äter frukost ifall min mage är på min sida (måste bli mycket bättre på att äta frukost), återvänder till badrummet och borstar tänderna innan jag sätter på mig min vardagliga sminkning. Sen kommer vi till det jobbiga.. Kläder och hår. Det är ingen idé att jag lägger fram kläder dagen innan för jag ångrar mig alltid i sista sekund ändå, men när jag väl kommer fram till något jag är nöjd med fixar jag håret så det smälter in i outfiten. Blir oftast klar precis innan jag behöver promenera iväg till skolan och när jag gör det, gör jag det med odödlig musik i lurarna. 

5 saker jag vill göra i framtiden:

1. Resa tillbaka till New York och stanna där i minst en månad. 

2. Åka på en volontärresa, vara en hjälpande hand till både djur och barn.

3. Fortsätta plugga inom mode och styling.

4. Gifta mig, utomhus, sådär enkelt men helt sagolikt.

5. Kunna säga att jag är frisk.

Vad finns alltid i min handväska?

Plånbok, tuggummi, hörlurar, nycklar, borste och min älskade läppenna. 

Vad är jag dålig på?

Att vara snäll mot mig själv. Jag är alltid för hård mot mig själv.. Är även usel på att säga nej.

 

 

Glutenfria flapjacks

Är precis hemkommen från praktiken och smaskar på lite hemmagjorda flapjacks som jag och Daniel bakade ihop i söndags. Såå goda! Och såå bra för min mage, alltså ingen gluten eller mjölk. Så fantastiska att ni måste ha receptet! 

185g smör

110g ljust muscovadosocker

150g agavesirap

1/2 tsk salt

150g havregryn

100g havremjöl

150g valnötter(hackade och halvor)

85g hirsflingor

70g torkade tranbär

 

1. Smält smöret, blanda ner muscovadosocker, agavesirap och salt. Sjud i 8 min under omrörning.

2. Blanda havregryn, havremjöl, valnötter, hirsflingor och tranbär. Rör sedan ner allt i smörblandningen och blanda till en smulig smet.

3. Bred ut smeten i en form med höga kanter och grädda i mitten av ugnen i 170 grader i 20 min.

4. Garnera med lite agavesirap och bär, sen har du verkligen godis! 

 

 

Q & A

Q - Åh vill också börja springa men tycker att det är så tråkigt!! och jobbigt att sätta igång. Hur hittar du motivation till det? Tycker du att det är roligt att springa eller gör du det bara för att? Kram!

 

A - Haha ja jag känner igen mig i dig, och det är de faktiskt många som gör! Jag har precis börjat springa igen och den här gången tycker jag faktiskt att det är roligt. Visst kan det kännas väldigt segt vissa dagar då man inte finner någon motivation alls, men så fort jag kommer ut är det super härligt! Speciellt den stunden efteråt.. 

Ett tips är att sätta upp mål. Jag vill springa en del lopp nästa år så jag börjar redan träna upp konditionen nu, vilket gör att målet inte blir för hårt heller. Jag kan ta det sakta men säkert helt enkelt! Om det är för jobbigt att börja springa direkt är intervaller ett bra träningsknep för konditionen att få lite snålskjuts. Jag började med PW sedan intervaller och nu springer jag. 

Jag tror på dig! Stor kram. 

Jag ber så mycket om ursäkt

Han som stannar när jag säger att han ska gå.
Han som kör till mig under natten för att se till att jag får trygghet.
Han som alltid vet innan jag själv gör det.
Han som har behövt slagits med mitt spöke.
Hur ska jag någonsin kunna tacka ordentligt till någon som honom.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Om ursäkt till alla er i min närhet. Det är inte bara för mig jag jobbar på det här, utan för er också.
Jag vill aldrig någon av er illa och önskar att vi alla hade sluppit vara med om det här. Men nu när det är så, önskar jag att jag kunde sätta ord på hur oerhört tacksam jag är istället. För att ni har tagit emot mig när jag har fallit, för att ni har stannat och för att ni förstår.

Jag ska visa er mitt bästa jag, utan spöken.
Jag älskar er.

En känslomässig förlamning

Ångest. Alla kon nog i enkelhet söka sig till vad ångest är. Alla har eller kommer vara med om en släng av ångest, en släng av rädsla, oro eller panik. Men det är med lycka i hjärtat som jag säger att inte alla kommer förstå vad det verkligen innebär eller får veta hur det verkligen känns. För dom är lyckligt ovetande, inte olyckligt ovetande.

I början handlade min ångest om mat, idag handlar den om allt. Den kan dyka upp lika plötsligt som det börjar regna under vår svenska sommar, panikångest. Den kan även vara lika långdragen som vår kalla vinter, ångest.

Ibland kan det kännas som att jag blir strypt av någon vars armar inte syns. Som att någon kastar en hård stor boll rakt i magen på mig, en boll som det står ångest på. En känslomässig förlamning. Och trots att man är van vid det känns det så ovant och olidligt när det plötsligt hälsar på igen.

Vad gör jag? Skriker, hysteriskt. Mår illa. Tappar den kontrollerande andningen. Och viskar tyst för mig själv "jag drömmer hellre mardrömmar varje natt i resten av mitt liv".

Vart kommer den ifrån? Den bara kommer. Men i grund och botten har den uppstått från ord och kommentarer. Livshändelser och en viss osäkerhet i mig själv.

Till er lyckligt ovetande, olyckligt ovetande. Tänk, var försiktig, ta hand om varandra och sprid kärlek. Det är så enkelt att döda någon med endast några få ord.

Fem saker

Hej på er mina fina vänner! Just nu kan det vara så att jag kanske springer efter några barn i poolen, njuter i solen, äter något gott eller sitter på toa.. Ja det här är alltså ett tidsinställt inlägg haha! Så jag kör på med lite bekännelser!

 

 

Jag är livrädd för ormar. Där kan vi snacka en lätt fobi.. Den värsta upplevelsen var nog när vi var på Coney Island för några veckor sen då vi skulle åka karuseller och jag satt där fastspänd och redo för att åka och ser en kille komma med en livs levande tjock orm runt halsen. Avskyvärt!! Mardröm att sitta fastlåst ett sånt tillfälle då jag egentligen bara vill fly. 

 

Jag och Daniel missade flyget till Skiathos. Jag är inte säker om jag har berättat det här, men förra året när jag och Daniel skulle åka på vår första resa tillsammans hade vi kollat på flygbiljetten hem istället, så vi blandade ihop tiderna.. Jag kan säga att det inte alls var så roligt att vakna klockan 10 på morgonen och inse att planet hade lyft klockan 9. Men det tog oss till ett minnesvärt äventyr ändå. Vi fick tag på nya flygbiljetter till Aten eftersom dom till Skiathos var slut.. Där sov vi på hotell en natt och tidigt på morgonen gav vi oss iväg på en liten busstur som gick till alla färjor, där vi hoppade på en färja som tog ungefär 4 timmar över till Skiathos. Och sen hade vi verkligen bara tur resten av resan! 

 

Jag avskyr blodpudding. Jag tänker mig alltid torkat blod på en tallrik. Det går inte, det går aldrig i. 

 

Jag blir mätt när jag bakar.  Jag behöver egentligen bara ställa mig och baka ifall jag är vrålhungrig, jag blir alltid lika mätt ändå. Haha jag tycker det är sjukt, jag behöver aldrig smaka något det är lukten och synen på allting som får min mage att kännas full. 

 

Jag är ganska sämst på att ljuga. Därför tar jag alltid avstånd från det och är mitt ärligaste jag.

Styrka på väg

Nej jag har inte kommit över allt som har hänt inuti och runt mig sådär pladask. Men jag har jobbat på det och jag mår mycket bättre, som jag hoppas ni kan se. I dessa små sjukdomar finns det inget som kallas "tillräckligt", man blir aldrig riktigt nöjd men man kan ändå finna en väg där man känner sig stabil. Och det gör jag nu, jag känner mig stabil. Vissa dagar gör det ont och det är jobbigt, men vissa dagar bestiger jag toppen av lycka, och jag trivs här trots att jag vet att saker kan bli bättre. Och hur fint är inte det? Oerhört fint. 

Tre år från nu

Under studenternas veckor och alla trevligheter jag har följt med på är det många som har frågat mig om när jag tar studenten, vilken linje jag går osv.. Jag tycker absolut att det är roligt att folk frågar mig saker, men just de frågorna har varit jobbigare än vad jag hade tänkt mig. Jag visste att dom skulle komma, men jag visste aldrig vad jag skulle svara. I början sa jag som det var, men det blev bara jobbigare och jobbigare så jag valde att hålla det kort.. "jag har gått ut tvåan nu så jag har ett år kvar"

Jag har gått ut tvåan, men jag har bara en enstaka kurs med mig därifrån. Ni som har följt med och läst vet att jag har haft det väldigt tufft psykiskt så för ett halvår sen tog det stopp. Jag kunde inte gå genom de portarna som befann sig på Liljeholmen längre. Jag valde att göra klart någon kurs på distans och leta efter ett annat gymnasium. Jag var inne på att börja ett onlinegymnasium ett tag men efter ett samtal med min psykolog kom vi fram till att det skulle kunna dra ner mig ännu mer så vi uteslöt det och hon ställde mig frågan "men Sanna, vad är det du tycker om att göra? vad vill du göra?". Jag tycker inte om, jag ÄLSKAR allt som handlar om mode och skönhet och där fick jag ett klart svar. Jag ska läsa till stylist. Vi hjälptes åt och jag sökte direkt ett annat gymnasium som ligger precis där pappa bor, vilket kändes obeskrivligt skönt. Men då kommer vi till "när tar jag studenten?". Eftersom det är en praktisk linje kommer jag med största sannolikhet att börja från klass ett igen, men kurserna jag har avklarat ska jag förmodligen slippa att göra om. Det betyder alltså att studenten ligger tre år framåt för mig, men jag känner ingen rädsla eller obehag över det alls. Jag är lycklig och riktigt taggad på att få starta igång med något jag verkligen vill göra och jag tror att det här kommer bli riktigt bra och att jag kommer få tre underbara år. Det som är jobbigt för mig är andras tankar och åsikter, speciellt bland vuxna människor som ser på mig som om jag vore dum i huvudet. Jag gör inte det här för att jag inte är tillräckligt bra, jag gör det här för att det är något jag vill göra, för att det är något jag kommer må bättre av. Jag är riktigt stolt över min insats under de två år jag hade på Stockholms Estetiska Gymnasium, jag är faktiskt nöjd över mina betyg. Men det jag är mest nöjd med är att jag vågade ta mig därifrån, att jag vågade ta mig dit jag är idag. Nu ska jag göra det jag verkligen vill göra.

 

Svar på ditt påstående

Jag måste få ut mig hur tacksam jag är över de läsare jag faktiskt har, jag säger inte att det är super duper många men det är ändå ett antal som tittar in här dagligen. Och av det antalet är det ytterligare ett antal som väljer att kommentera väldigt fina och peppande saker. Jag är så tacksam för det och ni, ja just ni har faktiskt hjälpt mig ett par trappor upp i mitt mående, ni har fått mig att kunna se det fina i mig själv. Love you guys! 

Och så har vi ett litet mindre antal som klickar sig in här dagligen för att dom stör sig på mig, och känner att dom behöver uppdatera och störa sig ännu mer på mig. T.ex på hur jag ser ut, skriver, gör eller hur jag tänker. Jag förväntar mig aldrig att alla ska tycka om mig, för det kommer alltid finnas människor som stör sig på mig eller som aldrig kommer finna tycke för mig. Så fungerar vi alla, vi behöver inte hata men ibland tycker vi verkligen inte om alla personer. Och finns det då människor som tycker om mig spelar det ingen roll vad resten tycker. Men jag är ändå tacksam över att de antalet som nu stör sig på mig väljer att inte uttrycka det i elaka kommentarer, jag är tacksam över att dom är mogna nog att förstå att det kommer finnas människor vi kommer störa oss på men det är inget vi kan göra något åt. 

Och slutligen har vi det lilla antalet som klickar in sig här dagligen och som stör sig nå otroligt, och kan inte motstå att kommentera något hatiskt. Dom bara måste få det ur sig i sina små anonyma kommentarer. Jag har inte fått en elak kommentar på hur länge som helst, förrän igår. Genom att kolla på IP-adressen är det alltså någon som har suttit hemma i Strängnäs/Eskilstuna och känt att "nej hon är inte vacker att titta på, så jag måste se till att hon får reda på det, och fy hon kommer inte vara vacker på balen heller, bäst att hon får veta det". Strängnäs är alltså väldigt litet och den enda jag känner ordentligt där är min pojkvän, sen är jag väl bekant med några av hans fina kompisar också. Jag har aldrig känt hat mot någon där och visst finner jag det lite tråkigt när någon som antagligen ska på balen och en som antagligen inte känner mig stör sig så pass mycket på mig att den behöver trycka ner mig. Men efter att det känns tråkigt skrattar jag lite, jag kommer ju gå på den där balen och jag kommer känna mig vacker, och jag kommer få spendera kvällen med den finaste dejten och många fina människor, det kommer bli många nya ansikten men jag älskar det och just den här som kände så mycket hat har ju chansen att faktiskt ta det till mig personligen. Fast, är det så fegisar gör? Nej dom vill helst befinna sig anonyma. Och det är just vad den personen är för mig, endast anonym. 

 

 

Anonym, jag hoppas du känner dig vacker! För det gör jag. 

 

En påkallad uppmärksamhet

Ikväll är en sådan kväll då känslor och tårar inte går att hålla inne, ikväll måste allt ut.

Jag har mina nära och kära utspridda åt olika håll. Min mamma i Hälsingland, min pappa i Stockholm och min pojkvän i Strängnäs. Det betyder att planering betyder mycket för mig, jag vill veta och se framför mig att jag kommer träffa dom alla snart. När det gäller mamma och pappa är det jag som åker fram och tillbaka och känner att jag måste behaga de båda två, även mig själv. Jag förstår att mamma inte vill sova i en lägenhet som tillhör pappa, eller att pappa vill sova i ett hus som tillhör mamma, jag förstår att det kan kännas väldigt konstigt. Men jag sätter snart ner foten! Jag klarar inte av att resa så mycket som jag gör nu. Från början kände jag mig hemma på flera ställen, snart vet jag inte hur det känns att vara hemma längre. 

Sedan mamma och pappa träffade nya och blev kär på nytt har det styrt dom fram. Kärleken får en oftast att glömma, just då finns det bara en person och den vill man alltid vara nära. Jag vet det, eftersom jag själv har varit där, jag är där, men min kärlek för mina föräldrar är så ofantligt stor den också, jag behöver mina föräldrar lika mycket som jag behöver min Daniel. Och att åka emellan dom allihopa så som jag har gjort på senaste får mig att kollapsa. Kan man gå in i väggen pga för många resor? Just nu känns det nästan lite så. Men när det gäller resor för dom, då prioriterar dom sina partners istället. Ja, mina föräldrar har blivit lite smått blinda av kärleken. Och jag ropar nu på deras uppmärksamhet, för här är jag, deras dotter. Umgås med mig, planera med mig, fråga mig när vi kan ses, var tydlig med mig. 

Ikväll är jag verkligen ledsen, besviken och trött på min livsstil. Jag älskar dom över allt annat och är förstående, men en dotter måste få påkalla lite uppmärksamhet. 

Raspberry Bottega

Pushade på mamma att köpa med denna sist vi var i Finland, and she did. Och hej himmelriket! Såå god, hallon och vitchoklad. Vilken kombo! Sen är ju flaskan så fin också, haha fastnar så lätt för sånt. 

Ett litet annorlunda svar

Jag förstår fullständigt att folk pratar och frågar och undrar, men såhär ligger det till.. Jag har mått väldigt dåligt, och jag har en väldigt jobbig period nu och jag kan inte riktigt sätta fingret på just det där lilla som har orsakat det här stora. Jag är inte stabil nog för att förstå vad som händer just nu, jag är inte stabil nog för att kunna svara på de frågorna ni har för jag vet inte riktigt själv än. Det jag vet nu är att skolan jag går i inte är bra för mig och min hälsa, jag har så många andra små konflikter inuti mig just nu och jag går av ifall jag lägger på en tegelsten till. Så det jag vet nu är att jag har kastat bort en tegelsten, jag har tagit ett beslut, ett beslut som betyder att jag inte längre kommer gå i Stockholms Estetiska Gymnasium.

Och det som kommer hända nu är att jag ska söka till ett onlinegymnasium till hösten. Det kommer kräva mycket av mig där också, men inte på samma sätt som stockholms estetiska har gjort för mig. Det handlar mer om att ansvaret ligger mer på mig och att jag måste kunna planera, riktigt bra. Samtidigt som jag får mycket mer tid att jobba på mina andra konflikter, jag kommer ha mer tid tillsammans med min mamma och lillebror, lika mycket som jag har med min pappa idag. Jag kommer kunna träffa mina kompisar på ett annat sätt, ett behövligt sätt. 

Jag förstår att ni är förvirrade, jag är själv otroligt förvirrad. Men älskade vänner.. Jag är så lättad. Och för att sluta det här inlägget vill jag också lägga till att det inte är något fel på Stockholms Estetiska, utan det är jag som har det väldigt tufft och inte klarar av en dag till i en sådan miljö längre. Det är jag som behöver något annat. Ingen har någonsin varit elak mot mig i den skolan. 

12 snabba

Hemmakväll eller utekväll?

Hemmakväll, trots att utekvällar nästan alltid är roligt är jag mer en "mysmänniska".

 

 

Håkan Hellström eller Oskar Linnros?

Oskar Linnros, ganska självklart! Aldrig riktigt fastnat för Håkan.

 

Silver eller guld? 

Silver.

 

Skräck eller komedi?

Komedi! Senast jag såg en skräckfilm kunde jag inte sova ensam i en vecka..

 

Singel eller förhållande?

Förhållande!

 

Tatueringar eller piercingar?
Tatueringar!

 

Bli uppraggad eller ragga själv?

Bli uppraggad, haha har ingen aning om hur man raggar..

 

Höst eller vår?

Vår! Då hoppet efter det mörka och kalla kommer fram.

 

Öl eller vin?

Vin helt klart, inte lyckats fastna för öl.

 

Serie eller film?

Följer nog helst en serie!

 

Shopping- eller solsemester?
Åh! Svåraste hitills.. Man kan ju faktiskt mixa båda delarna..

 

Odd Molly eller Hunkydory?

Hunkydory är nog mer min stil. 

 

Min så kallade ovän

Jag har en ovän. Den ovännen bor inuti mig. Den ovännen kallas för Spöket.

 

Från början blev det en lösning på ett problem. En lösning att hantera de dåliga kommentarerna och den dåliga självkänslan jag bar på. Spöket var där som en lösning, den ville hjälpa, den tog kontroll över mitt liv. Spöket ville att jag skulle vinna över de dåliga kommentarerna och den dåliga självkänslan, genom att visa att jag inte är det dom säger. Genom att bevisa det fick jag order av min lilla ovän att minska mina portioner och börja träna. När jag klarade det, då fick jag ännu mer utmaningar, minska lite till, träna lite mer. Minska ännu mer, träna ännu mer. Och efter varje avklarad utmaning växte mitt spöke, och tog ännu mer kontroll. Mitt spöke blev en lösning på ett problem, en lösning att hantera dåliga situationer. 

Allt handlar om känslor. Det är inte jag, Sanna, som vill det här. Det är Sannas ovän som tar sån stor plats och tar kontroll. Men jag, Sanna, luras väldigt mycket av min så kallade ovän, spöket. Jag har blivit inlärd att jag blir belönad när jag klarar en utmaning, går jag ner i vikt snabbt blir jag stolt över mig själv och luras till en bättre självkänsla. Jag blev fast i att hoppa över måltider, fast i att gå ner i vikt, och det blev tillslut underbart att känna sig hungrig. Jag blev stolt över mig själv och självkänslan växte ännu mer. Men det är inte min självkänsla, det är spökets självkänsla. Man inbillar sig att man mår bra. Man mår inte bra. Och där börjar humörsvängningarna. Antingen ligger man längst upp eller längst ner, i variationer. 

Spöket är inte rädd för att ta för sig. Mitt spöke tyckte om att ta över synen på mig väldigt ofta, vilket gjorde att jag fick en bristande kroppsuppfattning. De gånger jag stod framför spegeln såg jag aldrig några förändringar, jag såg aldrig någon förändring på år, även fast jag blev varnad och fick kommentarer över hur smal jag hade blivit. Visst blev jag glad över kommentarerna, dom hjälpte mitt spöke att växa, men det försvann direkt när jag stod framför spegeln igen. Livsfarligt. 

En viss mängd av träning varje dag, endast en liten skål med sallad, kolla sig i spegeln i jämna mellanrum. Tvångstankarna och ångesten var allra värst. Jag kunde njuta av den lilla salladen jag åt men direkt efter blev spöket lite missnöjd över vad jag hade gjort och tog fram den jobbiga ångesten. Eftersom jag alltid har haft fobi för att kräkas behövde jag träna "bort" det. Men det enda jag tränade bort var mina muskler, min kropp, min självkänsla. Gjorde inte jag det så sa ångesten till mig att jag inte dög till, att jag hade gjort fel och tillslut fick jag panik. 

Under de här åren gick det aldrig så långt att det blev livsfarligt, men jag kom aldrig i kontakt med någon som kunde hjälpa mig. Utan efter ett tag blev jag inspirerad till en lite mer hälsosammare livsstil. Jag åt, nyttigt. Jag fortsatte att träna men i tanke på att bygga muskler, jag behövde äta och bygga muskler så jag orkade och klarade av dansen. Och det gick framåt så ett tag. Fram till hösten 2014. Jag kom aldrig i kontakt med någon, jag fick aldrig hjälp med att skilja bort min ovän spöket. Min ovän fanns alltid kvar. Och min ovän valde att ta kontroll igen. Och återigen blev jag blind. Återigen blev jag lurad. Och det är inte förrän nu när jag har pratat med en psykolog som jag har insett att jag är sjuk på riktigt. Min psykolog hjälpte att presentera mig för spöket, som jag inte visste fanns och som har funnits där i 5 år. Som jag har hjälpt i 5 år. Spöket har inte hjälpt mig, utan jag har hjälpt den, jag har fått mitt spöke att växa och fått Sanna att krympa. Men Sanna, jag ska hjälpa dig upp. Även fast det är bland det jobbigaste och tuffaste som finns ibland ska jag ta dig upp och skaka dig hel igen. Hur lång tid det än kan tänkas ta. 

Idag är det väldigt vanligt att ungdomar har en dålig självkänsla eller någon form av ätstörning. Läskigt vanligt för att vara ärlig. Våga vara en av dom som tar kontakt med någon. En av dom som vågar prata, vågar ta hjälp. Våga vara snäll mot dig själv. Man får ogilla det man blir tillsagd, jag har ogillat väldigt mycket som min psykolog har sagt till mig men jag är så mycket mer än tacksam över att hon har fått mig att inse det jag inser idag. Jag vill aldrig någonsin att någon är så fast vid sitt egna spöke att det lurar en till slutet. Den psykiska ohälsan är farligare än vad man kan tänka sig ibland. Och inte bara för en själv, utan även för nära och kära runt omkring.